Denna alltigenom paradoxala värld. Å ena sidan men ändå å andra sidan. Hur det far och flyger och hur vissa saker, trots vetskap om motsatsen, trycks tillbaka för att rädslan fortfarande är starkast. Vetskapen som i djupet finns där men ändå tvekan som förvirrar och håller tillbaka.

I guess I’m lost
I had to pay the cost
The thing that hurt me most
Was that I wasn’t lost

Madonna sjunger ovanstående rader i ”Extreme Occident” från nya plattan ”Madame X”. Så enkelt men genialiskt. Säger allt och ingenting. Paradoxen i livet och jag applicerar det på min känsla av ensamhet. Ensam men ändå inte.

Blev väldigt tydligt inom mig när jag igår skulle på efterkontroll gällande min njursten som jag fick för drygt en månad sedan. Eftersom Akademiska Sjukhuset är så hårt pressat på tider fick jag ta mig till Stockholm och Sabbatsbergs Sjukhus.

Kände mig väldigt ensam och ”liten” i detta. När jag satt i väntrummet tillsammans med tre andra gamla och trötta personer kände jag mig väldigt ensam i allt. Det var ganska deprimerande och just detta tar död på all lust jag har att ”ta tag i” i mig själv. För min egen skull, men jag känner bara… …trötthet… inför framtiden… paradoxen är stark i detta eftersom jag vet att alternativen inte finns där om jag vill fortsätta. Så vilsen i vad jag vill och valen. Såsom det alltid varit egentligen.

Leva är någonting väldigt paradoxalt för mig med alla känslorna. Allt går runt, livet är en cirkel. Någonstans finns det givna där men ändå inte.

No, I wasn’t lost
It was a different feeling
A mix of lucidity and craziness
But I wasn’t lost, you believe me
I was right, and I’ve got the right
To choose my own life like a full circle
Life is a circle, life is a circle, life is a circle, life is a circle
Life is a circle, life is a circle, life is a circle, life is a circle