I tisdags kom ”stenen” ut. Efter 24 dagars smärta som i början gjorde att jag fick söka akutvård för att lokalisera vad detta var för någonting som jag ”drabbats” av tog då äntligen slut. Efter nästan ett dygn på akuten fick jag min diagnos och att det handlade om en 4 mm stor njursten.
Så liten, men så mycket smärta. Värst var den de första dygnen och tyvärr också under den vecka jag var på resa när ”stenen” vandrade neråt. Idag känns det helt underbart att det känns ”normalt” vid vattenkastning (vad jag älskar det ordet istället för urinera (;-)) och att jag inte alls känner några retningar som tidigare gjorde att jag ville gå på muggen hela tiden. Det gäller att inte glömma detta och ta vara på känslan av att inte ha någon smärta.
På fredag ska jag på en efterkontroll till Stockholm! De hade inga tider i Uppsala så pass nära i tiden. så det är bara att pallra sig iväg till Sabbatsbergs sjukhus. De ska göra en datortomografi för att se att ingenting blivit påverkat efter njurstenen och att allt ser bra ut. Det känns bra idag i alla fall, men jag vet att sådant kan ändra sig fort.
Njursten kan bildas när saltkoncentrationen blir för hög i urinen på grund av att vi dricker för lite. En annan orsak kan vara ett för högt saltintag. Så de två stora förändringarna hos mig nu är att dricka mycket mer vatten och inte tillsätta salt till den mat jag äter. På sina håll rekommenderas att dricka 2–2,5 liter vätska om dagen.
Det finns många tips på vad man ska undvika. På ett ställe läser jag att spenat, rabarber, jordnötter, rödbetor och vetekli inte är att föredra om man haft njursten. Även inälvsmat, sardiner, ansjovis och bönor ska man undvika. Sedan årsskiftet äter jag inte kött, vilket då borde vara en fördel för att undvika njursten i framtiden. Förebyggande är också att skippa C-vitamintillskott samt att inte vara överviktig, det vill säga ytterligare en stor sporre för mig att återigen försöka komma tillbaka till den vikt jag hade 2015.
En annan positiv sak med det jag drabbats av är att jag helt har slutat att äta sötsaker såsom glass och choklad. Smågodis och snacks har jag också undvikit sedan den 11 maj då jag fick de första smärtsamma symptomen. Inget ont som också har något gott med sig som den gamla klyschan säger. De åtgärderna har redan fått omfånget att minska hos mig, det känner jag. Problemen med mitt högerben gör dock att jag i dagsläget inte kan motionera som jag vill, men får jag även igång rörligheten så kommer kilona att minska än mer.
Det viktiga är, såsom den missbruksperson jag varit genom åren, är att jag nu inte ersätter de dåliga vanor jag haft men ytterligare någon annan. Det jag ska göra, det är som igår när ångesten och oron sätter in, ringa någon och be om hjälp. Det sitter hårt åt fortfarande, men när min syster igår kom ut och vi pratade helt öppet och i djupet om det som oroar, då kändes det bättre inom mig och lusten att ta till ätandet minskade avsevärt.
Att sitta ensam med tankarna är det sämsta jag kan göra. Det vet jag på ett intellektuellt plan och för mig handlar det nu om att våga be om hjälp, precis som jag gjorde igår. Min älskade fina syster finns där och det är ovärderligt. Vår relation har förändrats så mycket de sista åren. Så tacksam för att hon idag finns på det sätt som hon gör i mitt liv. ”Ta hand om Jerry nu” har verkligen blivit en realitet och jag kan ta emot stödet idag från min syster. Orden fick hon av vår mamma efter det hon lämnade jordelivet 1981. Ju mer jag kan be om hjälp och inte tro att jag ska klara allt själv, ju mer förändras vår relation till det bättre. Förhoppningen är att det finns ett ge och tagande i detta och att jag även kan vara ett stöd för henne när det blir tungt för henne.
Det lite otäcka med att ha fått njursten är att hälften drabbas av en ny sten inom 10 år. Den prognosen oroar mig givetvis. Men med mycket vatten och en saltfattig kost så kan jag åtminstone försöka förebygga uppkomsten av nya stenar i framtiden. Då har jag gjort vad jag kan för att försöka undvika att detta upprepar sig igen.
jerryolsson.se 