Resfebern varvar upp

Flyger med Norwegian mot England på måndag.

Lägg bort rädslan. Ta fram känslan av… …visshet… och att allt är i sin ordning. När planet är på väg att räta upp sig och ska göra sig klart för avgång är nog de oroliga fjärilarna som störst inom mig. Motorn varvar upp och den tar sats mot himlen. Lägg bort rädslan, gubbe! Lägg din trygghet i pilotens händer. Det som är menat är menat och valet att flyga ligger enbart hos mig själv. Mitt val och då är det väl ändå ingen idé att noja upp sig över starten…

Det finns alltid en form av obehag att flyga för mig. Det känns liksom inte naturligt att vara tusentals meter upp i luften med en massa andra människor på denna begränsade yta. Men samtidigt finns det inga val om man vill till England och besöka sin äldsta dotter. Visst, jag kan sätta mig på en båt eller ta en bil ner till Frankrike och åka via tunneln i Engelska kanalen för att slippa flyga, men så pass rädd är jag inte. Jag kör på och i det ligger någonstans, hur konstigt det än kan låta, en befriande känsla. Att jag vågar. Att jag flyger och inte låter rädslan vinna. Känslan efteråt är värd all spänning och oro.

Det är faktiskt första gången som jag kommer att flyga själv. Har flugit massor av gånger i mitt liv men aldrig själv. Resan tar ca 2 1/2 timme och sen ska jag ta mig från Manchester till Bradford på egen hand med buss. Ett lagom äventyr för en gubbe i medelåldern. Kommer att ha med mig endast handbagage och så liter saker som möjligt. Hoppas också att ”stenen” stannar kvar i Sverige…

Fortsätter att ”hetsa upp” mig själv inför resan. Resfebern varvar upp och är påtaglig vissa timmar. Pulsen stiger när jag skriver om detta. En extra god tanke på måndag kring 10.35 uppskattas. Vid 15-tiden brittisk tid, ska jag vara framme i Bradford om allt går som det ska. I detta är en bussresa på cirkus 2 timmar inräknad. Ensamt resande är som sagt var ingenting jag har någon erfarenhet av sedan tidigare. Men någon gång ska ju vara den första…