Lukta på blommorna

Nu har det gått mer än 9 dagar sedan jag drabbades av njursten. Sådana här händelser där smärtan vissa stunder är hög får mig verkligen att uppskatta ”normal”-läget. Timmarna blir alltfler i det tillståndet och tacksamheten är stor. Tyvärr har jag dåligt tålamod och det märks även i detta. Igår hade jag väldigt ont igen och då liksom tappade jag min optimism och de mörka drog in under några timmar, trots att jag vet att detta kan ta upp till 14 dagar innan det ”släpper” och att det just kan gå upp och ner i läkandet.

Ringde min dotter i England och fick ny kraft. Snart ska jag åka till henne och vi ska umgås under en hel vecka, med bland annat ett besök i Edinburgh. När jag mår bra och har kraft, då ser jag framemot allt detta, men när mörkret drar in tar oro och nästan skräck tag i mig och jag tror mig inte klara av detta. Vill skjuta fram allt och känner mig eländig och jag vet inte vad.

Det mest pressande för mig är rädslan att dricka för lite vatten och återupprepa det som orsakade detta. Att undvika sötsaker och sådant fungerar bra när jag tänker på hur ont allt detta gjort, men just gränsdragningen och vad kan jag äta utan att trigga igång nya stenar, det pressar mig en del. Försöker skapa nya rutiner med mer intag av vätska än tidigare och att lägga till ett par mellanmål för att hålla nya stenar borta. Att ens titta till en chokladbit eller ett glasspaket finns inte längre hos mig. Jag vågar helt enkelt inte, även om det skulle fungera. Allt eller inget. Känns det igen?

Igår gick jag på semester. Orkar helt enkelt inte krångla med läkarbesök och tider och då kanske ändå inte få hjälp med sjukskrivning. Det får gå på som det var tänkt nu, vilket är semester i tre veckor.

Mitt mål under veckan är att gå ut på en promenad varje dag och lukta på syrenerna som nu börjat blomma. Lukta på blommorna är inte fy skam och något underskattat. Sen väntar ju England.