Egot kontra intuitionen

Detta som jag nu går igenom är en utmaning på flera plan. Att jobba fungerar inte av flera orsaker. Det största är att smärtan tar ny fart så fort det smärtstillande slutar att fungera. Varje natt den här veckan har jag vaknat av smärtan som den här lilla stenen orsakar. Har inbillat mig att den natt som varit är den sista, men icke… även i natt kom smärtan.

Att vara smärtfri och att ha smärta, i det måendet skiftar verkligen känslan i mig. Men jag klarar inte av tanken att få denna smärta på jobbet. Även tanken på feber stressar mig eftersom det då kan bli farligt för mig. Den lilla stenen på fyra millimeter orsakar verkligen röra i mitt liv just nu.

Tålamod för processen och landa i det som är. Försöker se detta som hänt mig som en kraftig inbromsning som mitt Ego behövde. Gamla föreställningar och sätt sitter kvar och jag gör allt som det verkar för att bedra mig själv. Egots makt är stort. Vanans makt kanske är ett bättre ord?

Dagarna har gått åt att bara andas. Kan låta märkligt, men så är det. Vara i nuet och inte rusa iväg. Nu är inte det så lätt när jag haft saker inplanerade och har så framåt. Att låta detta läka ifred utan negativa tankar på sådant ”jag måste” är svårt. Tanken på fler stenar och återfall med feber håller mig vissa timmar i ett järngrepp av ångest.

Försöker dock tänka att vad är valet? Vad har jag för val nu än att ta det lugnt? Det känns lite som om jag lagt på ett nytt lock vissa timmar. Jag grät en del dagen allt detta hände och var väldigt känslosam när jag träffade mina barn igen, men dagen efter var det som om jag gick in i något gammalt, vilket jag egentligen inte alls tror gagnar mig på sikt.

Att ta hjälp, ta stöd och förstå att jag inte behöver klara detta själv är väldigt svårt att få till i mig, samtidigt som jag alltid drivits framåt av andra människor, fast på ett annat sätt, där jag någonstans har sluppit att släppa kontrollen. Har ingen med morot eller piska fått mig framåt oavsett vad det gäller, så har jag stått kvar. Tills jag tvingats flytta på mig och agera.

Återigen detta med dubbelheten, det paradoxala i mig. Hur svårt ska det vara att ”bara vara”? I denna värld omöjligt som det verkar för mig och då kanske njurstenen är en varning för mig att hamna på rätt väg igen. För jag tror att sjukdomar och sådant speglar att vi inte följer den intuition som vi faktiskt har där långt bak inom oss. Flödet i kroppen blockeras och gör den det för länge då blir man sjuk. Jag har ignorerat min intuition sista tiden eftersom mitt ego inte alls ville gå den vägen. Klarar man av skillnaden mellan ego och intuition, då har man kommit en bra bit på väg.

Ibland känns det som om jag måste ”dö” för att kunna födas igen. Rädslan för vad det där ”dö” står för har kanske gjort att motståndet i mig, mitt Ego, gjort att jag nu blivit kroppsligt sjuk?