Mötet vid vattenfallet

Kajen vid Tegelbacken i Stockholm. En snäll renhållningsarbetare hade med sig bröd till fåglarna.

Rejält orolig och en ganska stor känsla av att fly samtidigt som jag visste att någonting måste till som bröt mitt mående. Så blev det och som vanligt höll jag på att säga inte alls på det sättet som jag trodde.

Det var 14 dagar sedan jag var hos A i Gamla stan och det kändes. Där jag är nu så var det för lång tid. Efteråt var jag förundrad över det märkliga som inträffade. Om hur ”mötet” med mig själv som liten gick till… nästan som en miniregression fast med vattenfall och mitt inre rum som spelplats.

Det var ett fint möte. Nästan som om jag ”pratade” med min son trots att det var med mig själv. Låter ju inte klokt, men det är inte det heller på ett sätt. Det var en väldigt speciell upplevelse. Han fick sitta i mitt knä och jag klappade honom på håret. Precis bredvid oss var vattenfallet och det ljudet lugnade mig.

Inte mycket blev sagt. Vi satt där en stund och allt var så fint. När A skulle ta mig ur övningen så ville jag först inte. Tårarna rann ner på mina kinder av lättnad och inte rädsla eller oro. Ville inte släppa honom nu när jag äntligen vågade möta honom.

Vinkade tillslut farväl och han gick lugnt iväg bortom vattenfallet. Kände starkt att vi kommer att ses igen. Det var fint på något vis. Lugnande. Arbetet med mitt inre fortsätter och jag försöker förstå att jag är inte mina tankar och känslor. Det är övergående och något som inte ska definiera den jag är. Har lite svårt med att begripa allt detta i djupet men så får det vara nu. Ett medvetande fyllt med erfarenheter.

Nu handlar det om att själv kunna gå till mitt inre rum. Kunna ta kontakt med det som behöver komma fram. Förstå skillnaden mellan den ”sunda vuxna” och de ”vanliga” färgade tankarna som definierat mig i så många år. Göra andnings- och jordningsövningarna först innan jag öppnar upp tanken för inre frid.

Sista veckorna har ett annat djup smugit sig på mig. Mötet med en yngre variant av mig själv idag var viktigt och fint. Det var liksom utan värderingar och så oförstört och jag kunde sträcka mig så långt att tänka att vad fin den här lilla killen faktiskt är. Helt oskyldig till det som kom sedan.