Detta med JAG – vad fan vill jag med det som är kvar?

Avskyr att besluta saker som får bestående men. Där jag inte vet innan vad som kommer att hända. Avskyr att liksom driva saker framåt. När magkänslan förvirrar alternativt inte ger de signaler hjärnan vill få, då blir jag bara så förbenat förvirrad. Vet att det då är bäst att avvakta… ….eller? Avvakta tills möjligheten är förbi och över. Som så många gånger tidigare. För att modet och rädslan regerat i mig.

I väntan på vad? Att saker och ting utom min kontroll ska förändras när jag vet att så inte kommer att bli fallet. I väntan på någonting som aldrig kommer! Livet är här och NU. Åren går och ingenting går att få tillbaka. Hur förbannat svårt ska det vara att få in det i mitt egna huvud? Ringa det där samtalet, bestämma vart och köra på bara.

Hjärna och hjärta. Vad är vad och vilket är bäst för mig själv? Alla dessa beslut gör att jag blir än mer handlingsförlamad och bara sitter där och istället inte gör någonting. Känner ni igen det?

Ett helt liv i händerna på andras beslut och välvilja. På att andra ska agera så att någonting händer. Samtidigt förmådde jag inget annat under så många år. Visste varken ut eller in… i mycket finns den känslan kvar och att försöka frigöra sig och verkligen känna efter vad JAG vill är förvirrade. När jag inte ens vet vem JAG är…

…nöta, försöka känna in, acceptera och agera. På vad och hur? Vad fan vill jag med det som är kvar…?

Det är märkligt egentligen detta med JAG. Å ena sidan är egoism något jag fått höra, att jag är så egoistisk och bara pratar om mig själv samtidigt å andra sidan att jag ska ta för mig, ryta som ett lejon och inte ta skit. Agera och visa framfötterna. Tacka fan för att jag blir förvirrad när allt hela tiden handlat om att ”passa in” och inte ta för sig.

Vad fan vill JAG egentligen?