När allt redan är sagt

Familjen 1966 – bilden gör mig sorgsen på något vis. Samtidigt måste jag titta på bilderna från förr och ta in. På riktigt och på djupet. Inte fly bort. Fotade ett gäng hos syrran igår, detta är en av bilderna.

Vet inte, men idag har det varit jobbigt att enbart existera. När allt redan är sagt, hur går man vidare då? När orden ältats och tjatats om och om igen under många år? När det enda jag har kvar är ångest och sorg?

Vissa dagar hjälper knappt någonting. Det är bara att härda ut. Försöka titta lite extra nu på varför men det är väldigt svårt själv utan terapin. Jag värjer mig. Det gör bara så jävla ont helt enkelt. Stortjuta inför någon vägrar jag så då går jag ut istället.

Ut och vandra. Andas in och försöka.

Nu är ju vädret äntligen skönt så det är bara att trava på och försöka stanna kvar i det som gör ont en stund. Tankarna på allt det som jag redan sagt här tusen gånger. Men som nu också känns… cirkeln av orsaker som bildar ett nät av att hänga ihop och då får det göra hur jävla ont som helst. Så är det i alla fall. Men bara vetskapen!

Åkte hem till syrran igår och firade henne i efterskott. Det var en trevlig stund, men för mig väldigt utmattande. Bussresan hem var en mardröm och allt tog sådan tid. Energin var helt slut och den filmkvällen som jag och F hade sett framemot fick ställas in. Jag orkade helt enkelt inte. Ska streama ”The Wife” med Glenn Close ikväll istället. Den filmen är jag nyfiken på. Nyfikenhet är livsviktigt. Försvinner den, så försvinner livet.

Kraften är begränsad. Jag orkar inte alls som förr. Sen vet jag inte om samtalen tillsammans med syrran, hennes äldsta dotter F och min yngsta dotter F blev för mycket när vi kom in på saker som rörde mig själv? För jag var helt slut efteråt. Samtligt som jag vet att det är bra att inte hålla detta inom mig när någon vill/orkar lyssna. Det som kan formuleras och berättas om vill säga.

Efter många timmars sömn vaknade jag alltså med denna råångest och känslan av sorg och ledsenhet. Även känslan av att strunta i alltihopa och liksom smita ut bakvägen. Men då slås jag samtidigt av att det går inte alls och då blir jag än mer uppgiven över sakernas tillstånd. Ja, ni hör ju… och att försöka ”stoppa in” och tänka på annat, det går bara inte just nu. Skiten kommer till mig, vare sig jag vill det eller inte.

Skriva av mig, prata med förtrogna och älta. Hur jävla länge måste jag syssla med det? När allt redan är sagt? Släpp sargen gubbjävel och kom in i matchen skriker jag inombords många gånger…