Häromdagen tog jag mig en promenad till min mammas och morfars grav. Det var ett tag sedan och den behövde ses över.
Härligt väder. Fjäderlätta moln och lagom temperatur.
Känslomässiga saker kommer upp till ytan inom mig och ibland känns det som om jag tar vid där jag stängde ner för 47 år sedan. Det jobbigaste är att jag själv inte riktigt vet vad som händer ibland och att prata med någon pallar jag inte. Vill inte lägga all denna skit på någon annan…
Vissa perioder har jag svårare att andas. Det känns som ett lock i halsen och det hjälper föga med att ta en allergitablett. Kanske handlar det om om att min immunförsvar nu är än svagare än vanligt? Symboliskt för hela varat just nu?
Vill krypa ur mitt skinn. Känner mig obekväm vart jag än befinner mig och vilken tid på dygnet det är spelar ingen roll. Det som kommer upp i mitt inre när jag tänker på min situation är att jag sakta men säkert blir knuffad framåt mot ett stup. Jag lyckas få tag i en gren på vägen ner och kämpar med att inte falla mer. Det knakar och far och jag är livrädd. Ungefär så…
Vill vara modig och kapten i mitt egna liv. Det finns liksom inget alternativ och kanske måste den där grenjäveln lossna så jag faller fritt?
Ingen hade varit till graven sedan jag var där sist. Så såg det ut i alla fall med gammal ljung och ovårdat värre. Jag köpte med mig några penséer för att göra fint.
Jag vill inte att de ska ta bort den symboliska gravplatsen för min mor och min morfar. Tänker man som jag gör, då får man också ta hand om graven. Känner också att det för mig är ett sätt att komma hemifrån och få vara i en liten annan miljö med mamma.
Det är inte traditionell panikångest jag känner, men den är där och snuddar. I grunden bryr jag mig inte längre vart detta slutar, men samtidigt kommer det upp i mig starka stråk av ångest över framtid och vart detta jag nu är med om leder. Paradox är mitt förnamn.
Sen har vi allt självhat som bubblar upp! Det är så förstärkt vissa dagar att jag bara vill stänga ner blogg och gömma mig. Blir så jävla irriterad på allt och alla. På jobbet klarar jag inte av vissa personer just för deras enligt mig ”ytliga” sätt. Jag är arg på företeelser som jag tidigare hållit i schack med förnuftet. Nu blommar det ut och jag blir själv förvånad över hur starkt den elitistiska sidan i mig nu är. Vissa människor klarar jag bara inte av just nu. Vet någonstans att det är starka projiceringar som jag ser i andra och egentligen är det mig själv jag hatar allra mest.
Vet inte riktigt vart jag ska ta vägen med allting. Allt som bubblar upp inom mig. Försöker vara lugn och göra mina övningar, men ibland funkar inte ens det. Fy fan vad trött jag kan vara på allt emellanåt! När jag knappt själv orkar med mig själv, hur ska jag då kunna kräva det av andra? Drar mig undan och hoppas jag själv reder ut detta med den gången i veckan jag har med A i Gamla stan. Nu är det inte förrän den 8 maj nästa gång.
Men jag lever! Jag andas och jag är fortfarande kvar. Trots allt jävla mörker emellanåt så andas jag. Så något jävla lejon någonstans finns det i gubben, den saken är klar.
Jobbade på sista april. Så länge jag nu orkade. Tänkte åka till syrran och umgås, men jag orkade inte. Orkar inte vara social och försöka. Drar mig undan, vilket kanske är helt fel just nu. Men jag orkar inte annat.
Sista april i Uppsala har blivit någonting som firas i flera dagar med skvalborg, kvalborg, finalborg och jag vet inte allt… det är för ungdomen och de som studerar. Fan, vad gammal jag känner mig men jag blir bara trött på allt under dessa dagar. Det är liksom ingenting för mig längre… drog mig undan och var ensam. Orkade inget annat .
jerryolsson.se 