Det går sakta framåt

Se att allt hänger ihop. I det lilla och i det stora. Alla de val och mönster som följts hänger ihop. Det är svårt att beskriva någonting som jag knappt själv begriper.

Västerlånggatan, Gamla stan i Stockholm.

Det jag kan säga är att den lila 6-åringen i mig står och bankar och vill höras efter alla dessa år. När jag tänker för länge på honom nu och försöker ”prata” med honom så är det fortfarande svårt med känslor främst av skam och äckel. Tålmodighet och acceptans. Det hänger så ihop med mycket som blev. Nu handlar resten av mitt liv om att läka och liksom acceptera mig själv fullt ut. På riktigt. Känna in det som var. Inte värdera – inte döma. 6-åringen ska få finnas.

Vissa saker blir mindre viktiga. Medvetandet förskjuts sakta. Fortfarande har jag svårt att förstå vad som händer med mig. Men jag är i trygghet med A i Gamla stan. Så länge hon finns kvar som min terapeut går jag framåt. En dag ska jag klara det själv, men just nu är hon väldigt viktig för mig. Hon ser det jag inte klarar av eller kan/vill/törs se… hon får ihop trådarna så jag begriper. Det är en överväldigande känsla emellanåt med starka känsloutbrott, men jag känner mig så trygg med henne.

Storkyrkobrinken med Storkyrkan i bakgrunden, Gamla Stan i Stockholm.

En månad kvar för lillgrabben i skolan drygt. Många prov och hård press för att klara målen. Det känns som om det är mycket tuffare idag än vad det var på ”min tid”.

Lilltjejen är också i slutet på sitt pluggande. Hon har bott hos mig i 8 månader snart. En tuff tid har det varit för henne det senaste året. En sak i taget och en lång vandring framåt för att komma vidare. Hos mig får hon bo så länge hon vill, utan ifrågasättanden och tjafs. Det innebär att jag själv får skjuta upp vissa saker, men det gör ingenting eftersom barnen går före allt annat. För mig är barnen det allra viktigaste i mitt liv.