Titt i album & ord från syster

Försöker försonas med mig själv. Kan väl låta enkelt, men på riktigt och på djupet är det för mig väldigt smärtsamt och svårt. Ja, jag kommer att skriva om det, om inte annat i eget terapeutiskt syfte, tills det känns bra och förbi, öppet här på min blogg. Kanske sår jag tankefrön i andra människor som slåss med sin självbild och har svårt att tycka om sig själv?

Tittade i de få album jag har från min uppväxt. Då menar jag verkligen titta och se på alla detaljer i bilderna.

Det skapar känslor i mig. Obehag och tårar som rinner. Tycker inte om att titta på mig själv när jag var liten. Före en viss ålder går det bra, när jag ser ut som någon annan, men när jag ser att det är jag blir det obehag. Varför sitter det så djupt det hela?

Det är som om jag tittar på någon annan. Den känslan får jag också ibland. Det handlar väl om att jag går tillbaka till gamla tankemönster för att stå ut. När jag försöker ta mig förbi det och tänka in att det är jag så kommer obehaget och ibland även äckelkänslorna. Tänk att de renaste som vi har kan bli så äckligt i min skadade föreställningsvärld? Nu vet jag med förnuftet att det inte var mitt fel. Men i känslorna, som jag inte kan styra, där känner jag obehag och äckel. I det som fastande i mig och som jag tog med mig under så många år.

Jag och mn syster 1968, fotade i en automat.

Min älskade syster skrev till mig i morse. Hon är väl uppdaterad med vad som just nu pågår i mitt liv:

Godmorgon!
Vill bara säga att ingenting är ditt eller vårt fel när det kommer till våra föräldrar, även om det kan finnas en tro att vi väljer våra liv. Fastnar vi i den tanken så kan vi ju aldrig bli skuldfria?!

De vuxna har alltid ett ansvar för barnen, barnen är i beroende ställning och har naturligt inte den mognad och självständighet som krävs vid den tidpunkten. Vi ska inte behöva leva vidare med deras tillkortakommanden som tillhör dem och deras liv. Det viktiga för oss är att bryta mönster och inte föra det vidare. Att inte ta på oss skuld och skam som inte tillhör oss!

Det är förstås för jävligt att inte få med sig att man inte duger som man är, saken är ju att det inte är sant! Alla duger som de är skapade sedan avgör vi själva vad vi gör med det, jag tänker onda handlingar, framför allt det som skadar andra. Som du sa igår, det är rent från början!

Släpp fram 6-åringen, jag vet att du håller på! Ge honom den bekräftelse och kärlek som han behöver så kommer han att blomstra och komma vidare i sin utveckling! Kram, kram. All kärlek till dig!

Vi börjar närma oss essänsen av det som förenar oss. Det känner jag allt starkare. Det är svårt att inte ta till makrosynen på varför saker och ting drabbar mig. Jag vet, det är fel fokus och det gör att jag aldrig kommer att bli ”fri” här och nu. Men när det är så jävla smärtsamt och jag liksom inte förmår mer vissa dagar, då är det lätt att ta till att jag minsann är värd allt detta och att det finns en mening med smärtan. Så må det vara, men att ha det fokuset alltid tror jag gör att man stagnerar och inte kommer vidare. Mycket av detta är paradoxalt, men jag tror livet är paradoxalt! Både ock samtidigt men att man ska kunna vila i det ena och ha fokuset där för att komma vidare.

Vet inte själv riktigt varför jag fastnar i vissa saker. Men det är ok och jag måste landa i det. Det är ok att inte ha kontroll. Det är ok att fastna och gråta. Det är ju därför jag går i terapi och nu får professionell hjälp att komma vidare, så smärtan får släppas fri. Skillnaden nu mot förr är att jag inte backar och flyr när det börjar bränna till. Jag står kvar och jag fortsätter, även om det ibland känns som om det går bakåt istället för framåt. Men jag står fanimej kvar den här gången. Bättre sent än aldrig!

Märkte i morse att det fortfarande är svårt att se den där killen och hans blick i fotoalbumen. Tänker ibland att jag bara hittat på all smärta för att göra mig märkvärdig och för att vara någon. På många bilder ser det ju så bra och trevligt ut. Jag ser ju ut att må bra. Men mina känslor ljuger inte för mig och det är just de tankemönster jag haft hela mitt liv för att överleva som återigen försöker ta över.

Det var ju inte så farligt det som hände, eller hur din ömkliga jävel! Vad fan har du att dravla och älta om? Du lever ju för fan fortfarande, var tacksam för det, ditt äckel.

Ungefär så går det i mig när jag är som strängast och elakast emot mig själv. Den utgångspunkten var cementerad i mig under många år. Nu försöker jag slita mig loss ifrån detta. En dag i taget. Ibland en timme. Utmana och ta hjälp av den ”sunda” vuxna som tar allt större plats hos mig. Den som förstår att jag från början var ren i min längtan och min nyfikenhet. Det fanns ingen smuts, skam eller något äckligt i den jag alltid har varit.

Små steg framåt. Utmana och ge aldrig upp!