Uppvaknandet – eller handlar det om en ”andlig” vända till?

Jag måste inte segra, men jag måste vara sann,
jag måste inte lyckas, men jag måste följa det ljus jag har.

Abraham Lincoln

Axel Fredenolms ord i boken ”Fri horisont” (1945) må låta omöjliga och tuffa, men djupt inom mig vet jag att den vägen är den vi alla måste gå, förr eller senare. Detta är det svåraste, detta är kampen. Detta är utmaningen och medvetenheten i orden får mig att aldrig vilja ge upp igen. För jag vill inte tillbaka…

Du måste offra det egna själviska jaget och frigöra dig från alla personliga intressen. Du får inte tänka på eller behaga eller göra intryck och aldrig räkna med egen vinst. Mer än på dig själv måste du tänka på din nästa, och ge och hjälpa utan att själv synas. Du får inte säga min hustru, min man eller mina barn, Lika lite får du sätta ras eller ditt land framför andras. Allt är ett enda stort system och alla tillhör samma familj.

Du är släkt med alla och din kärlek till alla gör dig till allas tjänare. Du skall tänka på och arbeta för alla, så som du tänker på och arbetar för den du älskar högre än dig själv.

Visst sjuttsingen blir jag trött av att läsa detta. Låt mig bara vara. Sluta med alla dessa ord som ingen klarar av att ens försöka nå upp till. Men byter jag tankefokus och tänker just på tålmodighet, acceptans och medvetenhet som i samlad trupp tar min intuition till en sådan plats att tanken kommer till mig att det är precis så här det är. Då känns vägen känns lättare att förstå.

Först handlar det om att ens bli medveten. Sen är det hårt arbete som gäller genom många lärdomar i liv där man många gånger inte ens ser det som just lärdomar när man är uppe i dem. En bra start är att alltid behandla sina medmänniskor såsom man själv vill bli behandlad. Vandringen pågår alltid och är svår när egot och gamla tankemönster hela tiden vill ta tillbaka det som var.

Kan bara prata för mig själv och så alltid göra. Må låta förvirrad och just nu kommer tankarna i blandad kompott så det antagandet är inte långt ifrån där jag just nu befinner mig. Min vandring har pågått länge i många liv.

Min spegel i andra är omfattande och varje försök att påverka andra enligt det jag tror är rätt är dömt att misslyckas. Den enda påverkan som fungerar fullt ut är den gentemot mig själv och kan någon inspireras av detta är bonusen given. Har skyllt ifrån mig på olika plan och trott att svaren legat utanför mig själv. Det är alltid någon annans fel att jag är där jag är idag. Projiceringar i andra har varit min vardag och då tyvärr mest i det mörker som alltför länge fastnat i mig.

Länder och människor som exkluderar medvetet är för mig en stor och svår nöt att förhålla mig till. Människor som förminskar andra och gör skillnad på grund av kön eller sexuell läggning lägger sig som taggar i mitt hjärta. Min kamp är att vara den jag är och kan jag just genom detta sätt inspirera och påverka kan jag dra mitt strå till stacken. Att dras med i exkludering, missmod och ibland även hat genererar bara detsamma. Just nu slåss jag med förstärkta mörka känslor som tidigare puttrat inom mig och det handlar mycket om egna projiceringar i andra människor. Detta mörkret möter det nu också det alltmer förstärkta ljuset och det skapar så mycket känslor inom mig. Vägen vandrar vi alla och målet delar vi. Om vi så ska börja om i evighet.

Bli medveten, var tålmodig och acceptera det du inte kan förändra. Det handlar inte om att kuva sig och göra sig mindre utan precis tvärtom. Det stora ligger i att inte döma och tro att ens egna tolkningar är rätt för alla andra. I detta är jorden en fantastisk plats till känslor och lärdom.

Vad gör att vi vill utsätta oss för alla känslorna om och om igen? I det blir jag inte riktigt klok, men kanske är det för mig så enkelt att där jag befinner mig idag har jag inte den kunskapen helt enkelt.

Tror att min idag ibland extrema förvirring är krockar mellan det som är på väg till mig och det gamla som huserat så länge. Jag vill så mycket att det tar stopp och måste hela tiden påminna mig om tålmodighet och acceptans.

Gudagnistan finns hos alla. Medvetenhet får den att växa. Valen gör vi själva. Resultaten blir därefter. Det fantastiska spektrat av sinnestillstånd gör just den mixen av alla känslorna där var och en av oss utvecklas mot det mål vi är ämnade att nå. Förr eller senare. Medvetenhet, tålamod och acceptans.

”Döden är det pris vi måste betala för livet” läser jag i en bok. ”Människan är förelagd att leva för evigt och vara sin egen domare” läser jag vidare och min första tanke blir en trötthet över detta med att vi inte kan dö. Vi är eviga och bara tanken som sagt, gör mig trött. Den enda domaren är jag själv och med mina tankar och val skapar jag min egen värld, medveten eller inte om valen.

Men som sagt, ibland blir jag så trött på mig själv, även om jag känner en skillnad denna vända eller som rubriken på detta inlägg blev ”Uppvaknandet – eller handlar det om en ”andlig” vända till?”. Fan vet höll jag på att säga… vissa dagar är svaret självklart och andra tvivlar jag på hela alltet.