Tvivlen är en del av livet. Att inte veta allt och vara kvar i den tanken. En vecka med mycket känslor går mot sitt slut. Ilska, hårdhet, förståelse, välvilja, glädje och nu tvivel. En vecka som betytt mycket för mig i den berg- och dalbana jag nu tillbringar mitt liv i.
I början av veckan oro och tankar på vart är detta på väg. Vart för allt inre arbete mig till egentligen. Svårt med egen styrning och givetvis reagerade jag på ett sätt som jag inte hade kontroll på. Kontrollen, denna fiende till utveckling, har dominerat mig i många år. Att ligga steget före och tro mig kunna veta vad som ska hända. Den fick sig en rejäl törn i början på veckan. Just då och just i den stunden drog sig ”skyddet” på en kort stund, men jag satt kvar och flydde inte. Jag satt kvar i det som hände och det var (ser jag nu efteråt) en stor seger för mig.
Vad som sades och varför är svårt att sätta ord på. Olika synsätt på saker och ting och att jag för en gång skull stod kvar i det jag tyckte orsakade obalans, vilket gav följdreaktioner på ett sätt som jag inte hade väntat mig. Nu efteråt gav ”friktionen” ett helt annat djup som inte fanns där innan. Jag ni fattar, inget ont som inte har något gott med sig… slitet och välkänt, men det var verkligen så. Att jag satt kvar och inte flydde, gjorde att efteråt fördjupades förståelse och synsätt som inte gjorts tidigare.
Men visst var det ändå jobbigt att bära sedan i ensamheten. Att försöka förstå med intellektet låter sig inte göras alla gånger och då är det bara att acceptera. Det undermedvetna och intuitionen gör sitt jobb, utan att intellektet behöver ha koll på allt. Också en lärdom.
I torsdags var jag till A i Gamla stan igen. Vi har haft ett uppehåll veckan innan och för första gången kände jag mig trygg i miljön. Inga tankar på kontroll och att ”ligga före”, inga försök att vara en duktig adept och ”prestera” så att läpparna sa orden för inbillad progress, nej bara vara där och säga precis som det var med hela mig.
Vilken befrielse det var! A kan sätta ord på det mesta och få mig att förstå varför saker och ting sker. När jag försöker vifta bort och inte kan eller för den delen vill ta till mig förklarar hon att det är helt i sin ordning.
Utrensningar i mitt inre för att ge plats för det nya. När jag tvivlar på tankarna och det jag känner förklarar A och dessutom med praktiska övningar ger mig sådan kraft och energi. Det är märkvärdigt underbart att få vara en del av detta. I mitt liv som under många år gått på ”tomgång” och en rädsla för att leva helt enkelt. Sitta still i båten för att det känner jag igen och accepterar, även om det gör mig likgiltig och ger en längtan på att bara få avsluta alltihopa.
Kan inte med ord beskriva den tacksamhet jag känner för att jag nu får chansen att förändra mitt liv tillsammans med A som min lärare i det jag inte fixar själv. Min tacksamhet för de som nu ”stiger fram” och erbjuder sitt öra går heller inte att värdera i ord. Det är mäktigt när jag tänker på det. Det där dolda, begravda och det där som jag aldrig trodde mig kunna få uppleva igen, det kanske inte är en omöjlighet ändå.
Alla svar finns inom en. Inte utanför och i det materiella. Samlarens väg ligger utanpå och inte i det inre. De svaren bedrar och försvårar ett harmoniskt mående. Någonstans har jag alltid vetat detta, men ändå inte lyssnat. En envis och egoistiskt själ som kanske äntligen begriper?
Det är jag som bestämmer. Mina beslut och min vilja om fortsättningen. Ingen annan. Vad är det bästa som kan hända? Ja, det värsta är ersatt av det bästa. Det ni (;-)
jerryolsson.se 