Försöker sitta still och bara låta det vara. Overklighetskänslorna, yrseln och allt som rör sig i mig. Det är en otroligt påfrestande tid med en pendel som svischar från ett håll till ett annat. Från det mörkaste tillbaka till ljus och hopp om att det är rätt väg att gå.

Samma gamla tankar hela tiden som gör mig helt slut om jag ens försöker. Sista två dagarna har jag inte ens orkat tänka. När jag hänger upp jackan i nyckelskåpet kanske ni förstår nivån…

Känner ingen riktig ro någonstans just nu. Mina tankar på gamla relationer som varit hyfsat stabila gungar nu i sina grundvalar. Riktigt varför, mer än att jag inte backar, gör mig förvirrad och fylld med sådant som nu bara gör mig trött.

Kan heller inte backa tillbaka, utan måste gå framåt igen när jag vilat lite. Det går heller inte att fly som jag tidigare gjort eftersom jag vet att det är otroliga senvägar som bara förlänger min resa i de jordiska liven jag nu sysslat med alldeles för länge.

Det svänger kraftigt i mig och jag försöker att inte dras med. Men det är väldigt svårt såsom läget är idag när jag utmanar mig själv på det sätt som jag nu gör med det så kallade ”inre” arbetet. För dras jag med blir jag yr, ställer jag mig still i pendelns väg påverkas jag av törnarna när pendeln saktar ner en aning. Det smärtar och i det klarar jag inte av att stå kvar för länge. Kliver åt sidan och sen kör det igång igen. Symboliken med pendeln är väldigt träffande i det jag står i just nu.