Kan inte att beskriva det jag känner just nu. Förra veckan känns som en ond dröm och det känns som om Maxi snart kommer hem. Det går inte in att jag aldrig mer kommer att få träffa honom. Klarar inte av att tänka tanken fullt ut.
I mars 2015 skrev jag om mina katter och tog då även en bild som jag nu blir väldigt berörd över att se. Är helt övertygad om att Felix saknar sin bror:
Själfull, lojal och gosgalen var de tre ord jag beskrev när det handlade om Maxi. Då skrev jag också orden som beskriver min kattängel väldigt bra:
Maxi har en väldigt förmåga att känna på sig när jag är ledsen eller inte mår så bra. Han är ibland lite läskig faktiskt i sitt sätt gentemot mig. Barnen brukar säga att han är besatt och ibland känns det faktiskt så. Han har full koll, är alltid i närheten när jag är hemma och tar alltid chansen att gosa. Ibland så orkar jag inte och då går han undan, men han är inte långt ifrån mig. Går jag ut i köket, så kommer han efter. Går jag in sen i vardagsrummet igen, jodå då kommer han efter. Behöver knappt säga hans namn oavsett stämningsläge, då är han hos mig. Han har full koll, den kära Maxi!
Det är främst på morgonen och när jag ska sova som jag blir som ledsnast. Vill heller inte bädda rent i sängen eftersom jag ”känner” Maxi fortfarande på något märkligt vis i sängkläderna.
Det känns fortfarande som om han är tillfälligt ute. Att han snart kommer tillbaka, står vid altandörren med sina speciella ögon och sen ”buffar” på mig när han har fått komma in. Som att jag ska vakna ur den här onda drömmen.
Fy sjuttsingen vad han fattas mig.
Relaterat:
Alla poster om Maxi
jerryolsson.se 