Nu har det gått en vecka sedan jag skrev här senast och det beror främst på två saker. Har inte mycket nytt att berätta om och det lilla som finns där är inte så roligt. Negativt och lite mörkt i alltför många dagar gör mig låg och inte ett dugg sugen på att blogga.

1 april 2017 Halstabletter

Har åkt på redigt halsont med hosta från helvetet. Detta i kombination med det jag för övrigt “slåss emot” har gjort mig väldigt matt och än mer trött.

Elias kom i fredags och det piggar upp och får mig att leta efter ljuset. När han är här blir det lite bra rutiner för mig. Sen ska jag ju göra ett försök att från och med måndag börja jobba på 25%.

Det låter ju inte mycket, men jag är lite rädd faktiskt. Vis av erfarenheten att nu har fikat ett par gånger på jobbet gör mig lite orolig. Psyket har inte riktigt orkat med på det sättet som jag hade hoppats, men nu ska jag ändå försöka jobba ungefär 3 timmar under 3 dagar. Har tänkt mig måndag, onsdag och fredag, vilket gör att jag får en vilodag emellan. Detta kommer att gälla april ut och sen får vi se…

Det låter som sagt var inte mycket, men det är allt omkring som egentligen är det värsta. Att åka med bussen, möta allt brus och interaktion med människor och sen på det försöka återgå till ett jobb som i vissa delar fick mig sjuk. Nu vet jag att förändringar kommer att ske, men ändå. Orolig och lite rädd är jag, men detta försöker jag späda ut med ett jädraanamma och att detta ska jag bannemej klara av!

Försöker också tänka på hur fina alla varit emot mig. De som har hört av sig och på olika sätt vill mitt bästa. De på jobbet som kramat mig, givit mig positiva blickar och sagt att det är fint att ha mig tillbaka. Chefen och HR som bryr sig och pushar mig framåt.

Den här resan har verkligen varit någonting som förändrat mig. Det kände jag direkt den där dagen i december att jag gick över någon slags gräns. Det var för mycket helt enkelt och idag förstår jag precis vad andra människor som “gått in i väggen” pratar om. Tror att man förstår först när man själv råkat ut för någonting liknande.

Framtiden är oviss och ibland blir jag rädd när jag tänker på hur lite jag fortfarande klarar av i interaktion med andra människor. Hur än mer isolerad jag är just för att straffet dagen efter blir att jag ingenting klarar av. Så har det varit nu vid ett par tillfällen när jag försökt träffa andra människor för att göra saker som tidigare inte varit några problem. Min skräck är att detta aldrig går över. Måste jag alltid tänka på vad jag gör och bli än mindre spontan än tidigare?

Det finns ju någonting som heter att man får inte mer än man klarar av. Men frågan är ju till vilket pris?

Annonser