Det är jag som ska gå vägen. Ensam. Både hitta det positiva och kunna parera det negativa. Stöd i samtal ja, men agera praktiskt kan bara jag göra, ingen annan åt mig. Tog mig fram lite för fort förra veckan och måste nu gå riktigt sakta fram för att inte falla. Vissa stunder stå still för att ens hålla mig kvar på vägen. Min väg.
Har väldigt svårt att förstå och det måste ju vara en av lärdomarna? Förstå varför jag inte kan gå fortare när det går? Att spara på och portionera ut och hinna ta in för att fylla på, är någonting jag fortfarande kämpar med och skillnaden nu mot förr måste ju vara att inga reserver finns överhuvudtaget.
Självklart försvann ju även reservtanken i december och när det nu började att fyllas på igen förra veckan, gasade jag på för hårt. Måste ju vara på det viset. Vad är det annars?
Försöker förtvivlat sakta mig själv och förstå. Tiden går och ibland känns det som om jag går bakåt rentav. Det har ju snart gått tre månader och jag misströstar över där jag är idag. Kan inte undvika känslor av förlorare, misslyckad och oduglig när jag fortfarande inte klarar av det som tidigare inte var några problem. Tacksam för jobbets inställning till mig. De stöttar så gott de kan.
Min väg i denna fas av det här livet testar mig hårt. Ibland känns allt bara så overkligt och jag vill bara vakna upp.
jerryolsson.se 