Inte sedan 2010 har vi haft allmän värnplikt i Sverige. Nu ska den återinföras och anledningen är att det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde har försämrats, vilket i klarspråk beror på Rysslands agerande under de senaste åren.

En annan anledning är också att det inte är tillräckligt många frivilliga som idag gör “lumpen”.

De som är födda 1999 och 2000 kommer att få information om vad detta innebär för dem och numera gäller detta alla oavsett kön. I detta visar äntligen den så kallade “feministiska” regeringen en praktisk konsekvens av den etikett de satt på sig själva.

Även om alla får information om detta kommer det endast vara cirka 4 000 personer som kommer att göra militärtjänst under 2018 0ch 2019. Det kan jämföras med det dubbla när jag själv gjorde min tjänstgöring 1985-1986.

I grunden tycker jag det är bra med allmän värnplikt och att den gäller för alla medborgare, oavsett kön, i vårt land.

Militärtjänsten
Den 8 maj 1983 mönstrade jag i Solna.

Även om jag själv hade mycket tandagnisslan och ångest inför min tjänstgöring är jag idag väldigt glad (och lite stolt) över att jag gjorde detta och även pallade med en repövning några år senare.

Det fick mig att inse ett och annat och jag tror att militärtjänstgöring för de allra flesta är ett bra tillfälle att lära sig ansvar och att man inte är ensam. För även om det är mycket tuppande bland vissa, så handlar det även om kamratskap och en gemensam som är svår att hitta i det så kallade vanliga livet.

Militärtjänstgöringen
14 oktober 1985 – 30 maj 1986 gjorde jag min militärtjänstgöring som pansarvärnssoldat på P10 i Strängnäs. 14-25 maj 1990 gjorde jag min enda repövning på samma ställe.

När jag tittar i mina gömmor hittar jag allt från mina år i det militära. 228 dagar som pansarvärnssoldat på P10 i Strängnäs samt en repövning på 10 dagar fyra år senare. Idag är jag förundrad över att jag grejade allt detta på ett sätt samtidigt som jag då var så murad och stängd från den jag egentligen var. Spelade ett spel där ingenting utifrån normen fick en chans att komma fram.

En mycket osäker och foglig 19-åring som var förvirrad över livet och gjorde vad andra sa till honom, förutom vid ett par tillfällen då han spelade över när det fanns alkoholhaltiga drycker inblandat.

Min 20-årsdag firades på en pub i Strängnäs. Lumparkompisarna sjöng för mig. Finns andra lite tråkiga minnen i samband med alkoholen som jag idag inte förstår. Väldigt omogen och sen var jag livrädd att det skulle komma fram vem jag egentligen var, vilket gjorde att jag spelade över ibland.

Det är sorgligt och ont gör det i mig när jag tittar tillbaka och känner in vad jag gjorde och gick igenom mellan 14 oktober 1985 – 30 maj 1986. Samtidigt är jag idag på något konstigt sätt glad över att jag gjorde detta och slutförde någonting i mitt liv.

Annonser