Ovan är en bild som jag egentligen inte vet varför jag tog. Tanken kring den är om jag ändå ska försöka tolka den är hur vi människor “gör oss till”, förställer och skapar det konstgjorda. Ett brofäste med en massa stenar är också ett skapande av någon med logistikansvar. Allt handlar inte om det synliga och det som premieras på olika sätt genom utställningar, evenemang och jag vet inte allt…
Ibland sitter jag och skriver texter, mest om mitt mående och då hamnar jag ofta i ältande och negativa ord. Jag kan hålla på med en text i dagar för att sedan ändå inte lägga ut den. Men jag raderar ingenting utan det som jag inte lägger ut hamnar i min livsbok. Ett dokument där jag sparat det som jag av olika anledningar inte vill dela med mig av. Det handlar mest om att jag blir trött på mig själv och alla negativa tankar som sagt. Detta eviga ältande som det redan finns många ord om i min blogg.
Men ibland är det svårt att vara helt tyst om det som pågår inom mig. Så jag pyser ut lite, men jag försöker faktiskt hitta de positiva tecknen också. Som att jag nu mår bättre och på något vis är mer “grundad” i mig själv eller hur jag ska uttrycka det, vilket jag kan tacka den antidepressiva medicinen för. Fast korttidsminnet kan ibland spela mig ett spratt och sen denna trötthet som jag inte upplevt tidigare.
Mitt motionerade består av promenader de dagar då jag orkar. Oftast på förmiddagen. Tyvärr har jag tappat kontrollen på mitt ätande och ibland känns det som ren och skär tröst. Klarar inte av att stå emot helt enkelt och en insikt är att den dagen jag mår bättre är det bara att börja om med vikten och försöken att få bort de extrakilon som jag nu lagt på mig. Just nu orkar jag inte hålla emot på samma sätt som tidigare och då går jag direkt upp i vikt. Det är precis som om jag alltid måste ha någonting självdestruktivt aktivt inom mig.
Letar ändå positiva saker nu när jag orkar lite mer och mår bättre. Både inom och utanför mig.
En rolig sak är den fina amaryllis som jag fick av A och Tofflan när jag fyllde år i november. Från början såg den inte mycket ut för världen. Det tog tid innan första omgången av blommor kom, men tillslut blommade amaryllisen.
Jag klippte ner den och vattnade lite. Då sköt den fart igen och nu ser ni på bilden hur fin den blivit och denna omgång är bra mycket tjusigare än den första! Just nu är det fyra klockor som kommit fram. Det är roligt att den blommar igen och det häftiga är att det är en tredje knopp på gång. Har aldrig varit med om en sådan amaryllis som blommar i februari.
Idag kommer Clabbe och hälsar på. Han ska hjälpa mig att storhandla och sen ska vi käka lunch ihop som jag ska försöka fixa till. Häromdagen var jag till A och nu kommer Claes. Försöker vända isoleringen och bli lite mer social, först med “säkra kort” men redan nästa vecka måste jag ner till stan, åtminstone vid ett tillfälle. För jag kan inte skjuta upp 3-månaderskollen av mina ögon en gång till.
jerryolsson.se 