Först så tog jag fel på ett möte. Försökte få tag i människor som skulle vara där, bara för att få beskedet att det var fel tid. Det började en halvtimme senare. Göra bort sig och visa upp sin förvirring återigen.

Sen sitter jag i ett annat möte och pladdrar. Hör mig själv säga saker som inte är ett dugg relevanta för ämnet. Mycket obehagligt och ångesten bara toksteg. Vad är det som händer?

Glömmer bort vad jag ska göra om en timme. Orkar inte tänka överhuvudtaget utan bara är, vilket resulterar i att jag kastar upp alla bollar samtidigt och fångar jag en är det bra. Orkar inget annat, kastar iväg allt bara och hoppas på det bästa. Försöker ändå plocka upp dem efter ett tag, men hittar dem inte.

Står jag precis framför väggen och känner lukten av total galenskap? Blir yr och konstig av att inte kunna se framåt och ha kontrollen.

Vaknar på nätterna och kan omöjligt somna om. Äter kopiösa mängder för att göra mig själv illa. Klarar liksom inte av att hålla upp det som jag var så bra på för bara ett halvår sedan. Det går bara inte att vara snäll emot sig själv i allt, utan det måste finnas hakar och smärta för att det ens ska gå. Det jag känner igen osv som jag pratat mig kräkfärdig om så många gånger tidigare.

Emellan varven känner jag som jag skrev igår. Allt detta har pågått länge nu. Alla känslorna från det mörkaste mörkt till ett ljus som kan få mig att börja gråta. I det en känsla av att inte vara här överhuvudtaget. Det är en annan som uttrycker sig. Tjugoen gram huserar i den här kroppen och de har aldrig varit mer aktiva. De små betydelsefulla men mytomspunna grammen. Det är en metafor för någonting större.

Mitt inre rum

Sitter under vattenfallet och sträcker ut ena benet för att känna strålarna och lyssna till vattnets fall. Lutar mig bakåt mot en klippa och bara njuter av det varma marinblå vattnet. En inre oas som dämpar det värsta. Blundar.

Solen bränner sådär lagom och jag är där länge länge… känslan, ljudet och ljuset. I mitt inre rum.

Helt lost samtidigt full kontroll på det viktiga. För hur konstigt det än kan låta så blomstrar det inre livet med framsteg som är stora för mig. Kunna känna känslor som varit försvunna i hela mitt liv. Men så fort jag börjar tänka på dem med mitt jordiska ego så går det åt helvete. Förvirrad och sen uppstår det jag berättat om i början på den här bloggposten. Medveten om allt samtidigt som jag ibland inte får ihop 1+1 i mer praktiskt jordiska jobbsituationer. Blankt och försök till att börja om. Allt fler gånger.

Plötsliga känslostormar där jag bara vill gråta. Sorgsenhet och samtidigt sekunden efter ilska över att jag aldrig lär mig någonting om de jordiska balanserna eller hur fan jag nu ska uttrycka det. Hela jag förändras med stormsteg just nu. Inte ytan och det man kan ta på. Inte jordiska saker utan de 21 gram som tagit den här kroppen i besittning sedan 1965.

Var helt övertygad om att det var fredag idag. Helt jävla övertygad och nu är det jobb och kaos en dag till. Gud, hjälp mig att orka!

Annonser