När är det dags att vika av från den trygga men ack så invanda vägen? Stanna upp och andas lite?

Är jag verkligen på rätt spår i livet? Måste jag bromsa upp eller ta en helt annan väg nu? Vad händer om jag inte gör det? Om jag inte har förmågan?

Ljuset finns ju alltid där! Det är hur vi fokuserar och har förmåga att göra det som ändrar styrkan i det ljusa.

Kände ett starkt behov av att åka till min favoritkyrka idag på förmiddagen. Gamla Uppsala kyrka är historia för mig på fler plan. Älskar dess energier och välkomnande känsla som den alltid givit mig.

Sådan längtan efter vägledning. Att förstå.

Altaret i Gamla Uppsala kyrka. Ett ljus var tänt och två julgranar var på plats. Kyrkan är öppen från kl 09.00 för oss som behöver vila oss i tanken och få vägledning.

Tänk att få egentid i Gamla Uppsala kyrka! Vilken fin känsla det var att sitta där en stund med sina egna tankar. Filmade en liten snutt för att bevara det fina. [YouTube]

Kyrkfönstret blev mäktigt när solen lyste in.

Gamla Uppsala församling har verkligen gjort det fint inne i kyrkan. Jag kände mig så välkommen trots att jag var helt ensam.

Kunde inte låta bli. Tog ett kort ur kruset:

Ni har inte utvalt mig, utan jag
har utvalt er och bestäm er
till att gå ut i världen och bära frukt,
frukt som består, och då skall Fadern ge
er vad ni än ber honom om i mitt namn.
Johannes 15:16

Det var först när jag kom hem som jag riktigt förstod det starka budskapet i det kort som jag fick till mig. Kanske är det så att jag inte gått ut på det sätt som förväntas av mig i det här livet och därför har jag fastnat där jag nu är och inga böner i världen hjälper förrän jag tar mitt ansvar?

Kursivt för att tolkningen är personlig och jag inte ser det som ett straff eller en skuld jag har, utan en möjlighet att få leva ett mer harmoniskt liv om jag vågar kasta mig ut och i mina tankebanor chansa lite mer.

Riktigt vad jag ska göra vet jag inte på ett konkret plan. Det är bara en känsla jag har av att jag behöver ta mig vidare nu. Kaoset i fredags gjorde mig så liten och rädd och idag kändes kyrkan som den enda plats där jag kunde och vågade vara mig själv.

Brukar alltid tända ett ljus för andra. Den här gången tände jag ett ljus för mig själv. För att jag måste och för att jag nu behöver vägledning.

Tänk vilken generös gest det är av församlingen att ha kyrkan öppen för allmänheten på det sätt som det nu är. Jag är väldigt tacksam gentemot Svenska kyrkan och Gamla Uppsala församling att detta andningshål fanns där för mig. När jag verkligen behövde ett stilla rum att gå till fanns Svenska kyrkan där.

De litar på sina besökare. Att de betalar för sig. En fin tanke och någonting som jag hoppas att de inte går alltför mycket back på. För att visa förtroende i dessa tider kan vara svårt och då speciellt när det handlar om pengar.

Klarade inte ens av att läsa busstidtabellen när jag skulle hem så det blev en längre promenad i det fina vädret men med en blåst som var väldigt hård. Det gjorde att jag tillslut stannade vid en busshållplats ute på Upplandsslätten för att ta mig hem.

Fredagens härdsmälta har skakat om mig rejält. Jag är inte samma person som jag var innan. Besöket i kyrkan har lindrat men också fått mig att inse att jag inte mår bra av att leva som jag gör idag. Det går inte längre att bara köra på och stoppa huvudet i sanden och tro att saker och ting ska gå över.

Jag måste ta tag i vissa saker. Är livrädd, men vad har jag för val när saker och ting slutar att fungera inom mig? Är jag bara totalt ärlig i mina känslor så kan det inte gå fel.

Eller hur, Gud?