Vägen 2016?

Det är jobbigt att leva. På något vis känner jag mig ändå så oerhört ensam. Det går inte att reparera. När jag är lycklig tror jag att det kommer att försvinna. Det har det ju alltid gjort. Har svårt att tro på något. Jag har en sådan smärta inom mig som inte går att förklara. Det gör ont.

Skrivet 1987 av min syster. Ett utdrag från en text när hon skrev ner sina innersta tankar om livet och när det gjorde ont och var jobbigare än vanligt. Orden träffade rakt in. Det är precis så det är. Det där hålet finns där jämnt. Det handlar hela tiden om att hålla balansen och inte ramla i. Ibland är det mindre och man ser det knappt. Man bryr sig inte och livet fungerar ok. Men ibland är det så stort att det tar all fokus av en och man ser rakt ner i avgrunden.

Att inte heller låtsas om hålet, det funkar inte heller i längden. Det går ett tag, men tillslut så ser man det igen. Det handlar om att lära sig att leva bredvid hålet. Det försvinner aldrig helt och just den känslan är i perioden så tung och då speciellt när den existentiella ensamheten dominerar i sinnet. Det är som om det inte går att reparera helt. Precis som syrran skrev för snart 30 år sedan.

Ber inte att någon ska förstå. Kan förstå om många tycker att jag tjatat nog om detta, men det handlar inte om det egentligen. För det är som jag skriver, det försvinner aldrig i mig och hålet går inte att reparera helt. Att tystna helt om smärtan har jag också försökt. Det fungerar inte heller.

Vännen som sa att jag stod vid ett vägskäl tänker jag mycket på. Kanske är det hålet som är lite för nära mig just nu? Kanske är det personen jag ser på andra sidan? Det gör ont. Det ger smärta. Oavsett vilken väg vi kommer att ta tillsammans eller vad nu som är menat. Har nog aldrig varit så förvirrad i hela mitt liv som jag är nu. Ibland känns det som om jag står och balanserar på kanten.

Hösten 2016

Satte mig bland foton, brev och minnen från förr. Det tog stopp fort. Det var där jag hittade syrrans text och en massa annat som bara fick tungsinnet att ta över. Uppgivenhetskänslan tvingade ut mig på en långpromenad. Var tvungen att göra någonting annat.

Vägskäl? Bestämma sig för vad? Samma tankar som alltid funnits där har kanske blivit mer akuta denna höst. Syster skriver om ensamheten och den tär sannerligen på mig alltmer. Då menar jag inte den fysiska, den klarar jag nu efter att ha varit skild i flera år, utan nu menar jag den existentiella, den ensamheten som vissa dagar känns så djupt i mig.

Stora bombastiska och ödesmättade musikstycken funkar bra för att hålla det värsta borta. Se de små positiva fördelarna med att vara kvar i det jag känner till. Inte längta till någonting som bara förnimms och som jag ändå kommer till, förr eller senare. Andas in och avvakta. För det är inte jag som aktivt ska påverka detta, utan det ska ske om det är menat och det är det inte om jag frivilligt hoppar ner i hålet.

Annonser