Går och går. Oron och gråten turas om. Skavsår i både själ och lem. Hemfaller hela tiden åt självömkan och självhat. I en sådär lagom blandning som förgiftar allt.

Ni vet att jag tror på evigt liv och reinkarnation. Tror på karma och att det man ger ut, det får man igen. Kanske inte i detta liv utan någon gång. Man är där man ska vara så att säga. Man är resultatet av de handlingar man gjort, i detta livet och tidigare. Den tron sitter djupt i mig.

Vetskapen om att jag tidigare varit förövare finns i mitt djup. Så vet jag att det har varit. Men ibland orkar jag inte med att jag nu betalar tillbaka i form av ensamhet och längtan efter närhet men även att få uppleva de känslor jag föraktat och flytt från i tidigare liv.

Visst fan slår tanken mig att allt detta bara är trams och humbug. Att det inte finns tidigare liv och karman och allt sådant, men då får jag än mer ångest och mår än mer dåligt, för då förstår jag ingenting?! Vad är då meningen med allt man går igenom och som jag själv får känna av i det här livet? Händer saker och ting bara av en slump, otur eller vad du vill? Händer allt bara ut i meningslösheten?

Jag vägrar att tro på det. Gör jag det, då går jag definitivt under. Då tappar jag allt hopp. Alla mina förnimmelser, tankar, känslor och upplevelser, är de då bara bluff och något som luras med mig? Lurar jag mig själv? Fan, vad jag i så fall måste vara en duktig självbedragare.

Som tur var fastnar inte den hopplösheten i mig länge. Liven, mönstren och varför jag är där jag är. Den tron är ändå bättre än detta med att saker och ting bara händer utan anledning.

Man kan diskutera detta och ha olika åsikter om varför vi finns och varför vi är med om det vi är med om. För mig är det enda chansen att orka vidare att tro på reinkarnation, evigt liv och karma. För andra är tankarna precis tvärtom och så även resonemanget.

Är allt redan förutbestämt så är det väl ingen idé att anstränga sig? Varför drabbas jag av allt elände? Varför drabbas just den och den av detta hemska?

Stolparna och de stora händelserna kommer vi att möta oavsett, men vi kan välja hur vi ska möta dem. Ungefär så tänker jag.

Just därför känns det hopplöst ibland. Att försöka, att vrida och vända och ändå verkar ingenting hända. Tålamod är svårt ibland. När får jag uppleva passion och känna pirret? Aldrig i det här livet? Känns tufft att tänka på detta och kanske är min återbetalning så pass stor att jag inte får vara med om det den här vändan?

Men vad fan är alternativet? Lägga sig ner och dö bara? Ge upp? Vad händer då? Returbiljett direkt hos Sankte Per och ner igen?

Hur var det nu jag själv resonerade? Det som är menat att ske, det sker, sen att det tar lite tid det beror på ens val… ja, jag vet, jag vet… tålamod herr Olsson, tålamod. Det finns ju någonting starkt och stort i mig som gör att jag inte går sönder, utan orkar vidare. Sekund för sekund, minut för minut, timme för timme, dag för dag, vecka för vecka, månad för månad, år för år osv osv osv in i evigheten… en dag… en dag.

Annonser