För ett par år sedan rörde jag mig överhuvudtaget inte mer än det nödvändiga. Förra året i januari tror jag det var, började jag gå en del. Gick mer och mer och under senvåren joggade jag första gången. Tiden går ju så fort, men förra hösten fick jag upp tempot så pass att jag joggade alltmer. Målet att klara en mil under en timme uppnådde jag också.

Ögon

Nu är jag i den situationen att jag inte riktigt har viljan och orken att jogga på det sätt jag gjort tidigare. Mitt mål nu är att klara två mil i veckan och det funkar hyfsat. Men för det får jag ångest och oro och egentligen är det ju helt ok mål, eller hur? Men jag “slår” på mig själv och sen straffar jag mig med mat och sådant och då blir det ju bättre, eller hur?

Har gått upp i vikt igen. Får in mer kalorier än jag gör av med. Enkel matematik. Den vise säger saker som gör mig än mer anti. Det är inte för någon annans skull jag ska väga mindre, utan för min egen. Tror ni att jag tänker i de banorna?

Den här hårdheten har alltid funnits där. Har aldrig liksom tagit chanserna jag fått gällande olika saker och sen har jag svårt att släppa att det blev som det blev.

Gå vidare och vila i att möjligheten kommer åter. Det handlar bland annat om relationer där jag är en mästare på att straffa ut mig själv. Har sådana hemska tankar emellanåt om mig själv. Orkar liksom inte med mig själv ens.

För det är ju detta också, att våga bejaka det jag känner inom mig. I det är jag tryggare idag, faktiskt. Idag vet jag att jag kan vara sexuellt attraherad av människor och inte kön och det självhat jag hade kring detta är borta. Grubblar inte så mycket på det faktiskt, utan det handlar om närhet och relationer överhuvudtaget.

Närmar mig aldrig de personer som jag gillar och vill lära känna mer eftersom jag är livrädd för att inte duga eller bli avvisad. Då låter jag hellre bli och sitter i mitt hörn och tycker synd om mig själv. De få gånger någon närmar sig förstör och avvisar jag mig själv först så slipper jag bli avvisad. Jag vet att jag får skylla mig själv att jag sitter fast. Jag vet det och kanske är det därför jag inget gör. För att en del av mig vill göra mig själv illa. Det jag känner till, även om det gör mig illa, är en slags trygghet hur tokigt det än kan låta. Hellre det än att bli avvisad igen…

Karma över många liv är för mig en realitet. Så det är inget synd om mig och jag vet att det är bara jag som kan förändra mitt liv. Det jag sänder ut, det får jag tillbaka. Den sanningen är absolut i hela existensen över flera liv.