Så förbannat känslig för allt. En grotta långt ner där inga tankar eller ord nås. Är det enda möjligheten för att inte känna så jädra mycket?

Tvivlar, misstolkar och misstar mig. Givetvis sväljer jag när det blir fel och försöker agera förnuftigt, men långt därinne gnager självföraktet vidare.

Känner sådan destruktivitet mot mig själv. Orkar inte stå upp för det som jag varit så duktig att stå upp för sista åren. Faller och tänker att nästa dag så, då ska jag ta nya tag. Nya tag mot någonting som egentligen inte spelar någon roll. Just så känns det, det spelar ingen roll.

Idag har vi haft 24 grader och sol! Det är september precis såsom jag vill ha den. Mera sol och mera värme! Go on, kör vidare och fastna nu med värmen ett tag. Det gör allt lättare.

Drar på allt. Fixar saker när jag måste. Tandläkarskräck så det förslår. På måndag ska jag lägga mig med käften öppen och de ska in med borrar och slangar och jag vet inte allt. Att flyga känns ju ingenting om jag jämför idag. Det ger mig ångest av bara tanken. Sen ska man betala för det också! Nej, jag vet inte jag, det känns bara jobbigt att fixa käften.

Förra posten kanske fler undrade om det är på väg att snurra över totalt nu för gubben? Så kanske det är för detta med medvetandet och känslan av att inte vara med fast man är det, den är inte att leka med. Det är en märklig situation för mig just nu. Folk får tro precis vad de vill. Det struntar jag i, men jag måste få lätta på trycket åtminstone här på min blogg.

Finns det någon som verkligen förstår mig? Någonsin? Förstår jag själv? Det är frågor jag ställer mig ibland och mina egna svar svindlar för om inte ens jag kan säga ja på dessa frågor, hur ska då någon annan kunna göra det? Och det svaret ger mig ångest och starka känslor av ensamhet.

Men så kanske det alltid har varit? Det jag inte försöker göra nu är att fly från mig själv och då kommer dessa känslor och tankar som ibland är läskiga att känna och tänka fullt ut. Så är det nog med väldigt mycket och det handlar kanske om att jag saknar vägledning? Att få hjälp med att sortera och förstå allt som kommer över mig. Men vem kan/vågar/vill och förstår?

Gör man saker i livet utan att medvetet vara ond eller medvetet agera så att någon far illa, då är det väl ok det man känner? Medveten ondska och människor som har baktankar för egen vinning, de har jag allra svårast för och då kan man se ut som ett fromt lamm och vara hur vänlig och trevlig som helst på ytan. Det går alltid igenom, de som är medvetet elaka och leker med andra människors känslor på ett sätt där de njuter av andras smärta och tillkortakommanden.

Mitt medvetande är just nu väldigt rörigt, men jag vill aldrig göra någon illa medvetet. Det är jag helt säker på. Så har det inte alltid varit. Men om jag lärt mig någonting av dessa år, så är det att ärlighet i allt är den enda vägen framåt. Tänk vad skönt det är att slippa lögnerna och att komma ihåg vad man sagt till olika människor så att historien håller ihop. Vilka exempel jag stött på genom åren. Men så går det åt helvete också tillslut…

Nu skriver jag det som kommer till mig. Kanske inte så sammanhängande för vissa, men för mig väldigt skönt att få ur mig. Om galenskap, falskhet och det inre.

Och i morgon måste jag låta mitt inre bestämma. Inte den jordiska delen, utan den andra… please?! Våga nu för fan och tryck ner gaspedalen, gubbe!