Börjar kl 07:00 och går hem vid 14:00. En timmes lunch i mitten ger ca sex timmars arbetsdag. Det blir en timme minus ungefär varje dag och det fungerar i alla fall den här veckan då verksamheten inte riktigt har kommit igång och jag har en del övertidstimmar att nalla av.

Idag kändes det ok igen att jobba. Den andra dagen. Igår var det inte roligt alls. Så tung och trög i allt. Ansträngde mig idag för att verkligen försöka vara social och prata vid fikat och lunchen. Med vissa personer är det inga problem alls och med andra tar det helt stopp.

Varför är det så egentligen?

Kallprata, ta initiativ och fråga vart människor gjort på semestern till exempel är väldigt svårt för mig. Många gånger är det bara fraser och det känner jag direkt när andra frågar mig samma sak. De är redan på väg bort när jag börjat svara. Det har jag lärt mig genom åren och själv har jag väldigt svårt att kallprata på det viset.

Det finns undantag och de själarna är guld värda. Inte tu tal om det, hos dem finns en ärlighet i frågan och de lyssnar oftast på svaren.

Det handlar inte om medveten tjurskallighet eller att jag inte vill prata med vissa människor. Jag vill men det går bara inte ibland och därför har jag väldigt svårt att äta lunch tillsammans med andra som ett exempel. Avskyr att äta och kallprata samtidigt. När de tillfällena kommer blir jag oftast tyst och svarar knappt på tilltal. Jag vill inte vara sådan.

Många tror ju att jag är märkvärdig och avig med flit. Så är det inte, utan det är helt enkelt så att jag inte klarar av kallprat. Så har det alltid varit med mig. Idag försökte jag verkligen att sitta kvar och lyssna… …det kryper i mig ibland och då får jag verkligen anstränga mig för att inte bara resa mig upp och gå.

Märkvärdig eller inte, men så är det.

Den andra dagen på jobbet var för övrigt helt ok… sa jag det?