Nu har jag varit helt avskuren från jobbet i snart fem veckor. Första dagen på min semester tog jag bort e-posten från mobilen. Det gjorde jag även förra året och det var så skönt.

Det har inte lockat mig ett dugg att kolla av e-posten. Samtidigt har jag ändå haft svårt att slappna av och bara vara. Min inställning till semester är just att man ska ha semester och inte hålla på fara hit och dit så man aldrig vilar. Det är min inställning i alla fall till att ha semester och då måste jag även ta bort jobbmejlen från mobilen för att överhuvudtaget kunna släppa jobbet.

Jag skulle ljuga för er om jag sa att jag inte oroar mig för att koppla på e-posten igen. Det känns lite ångestladdat i år att gå tillbaka till jobbet efter fem veckors semester. Har också helt andra känslor än tidigare år och de försöker jag tolka positivt. Som om det är försök från mitt inre att skaka om och förstå att saker och ting inte är statiska. Att våga lite.

Sammantaget har det varit en semester där jag inte riktigt vet vad jag har gjort. Malmöresan är det mest bestående minnet när jag bodde där några dagar med yngsta sonen, men sen? Bara vara, småutflykter och egentligen är det ju detta som jag vill när jag är ledig och har semester. Titta på film när jag har lust, lyssna på musik och vissa sommarprogram. Ta långa promenader och ibland jogga. Vara ute mycket i solen. Vädret har ju med ett par dagars undantag i år varit helt perfekt.

Ångesten har förändrats det här året. Det är väldigt dubbelt i känslorna för mig. Den stora vinsten är att alkoholångesten är borta men samtidigt så ersätts den med känslor och en slags ångest som jag just med alkoholen höll tillbaka.

Nu har jag varit helt nykter i 2 år och 4 månader. Tankar på att dricka kommer nog alltid att finnas där. Så är det ju, men redskapen att låta bli har växt sig så starka och i mina tankebanor klarar jag av att tänka flera steg nu, vilket gör att jag avstår alkoholen helt. Tidigare så tänkte jag bara kortsiktigt och på hur jag den kvällen jag drack kunde komma bort lite.

Att vara helt nykter gör att en annan ångest kommer fram. Den riktigt livsexistensiella och ibland är den väldigt jobbig att känna. En total meningslöshet i kombination med ett självhat kan vissa dagar vara tuffa att bearbeta med förnuftet och det sunda inom mig. Asocial samtidigt som jag längtar efter kärlek och ömhet. Nästan så jag skäms över det jag känner och då blir det förstås än värre.

Men det går. Det går fanimej!

Vet ingenting om framtiden och så får det nu vara. Försöker att inte tänka på relationer, jobb och vad jag kommer att vara längre fram. Dels för att jag får ångest av det och dels för att jag försöker intala mig själv att det är nuet som är det viktigaste. Nuet är det viktigaste.

Den sista semesterdagen tar jag det bara lugnt. Varit och handlat i den lokala butiken eftersom det idag är skifte i umgängesfabriken. Väntar också på att Upplands Boservice ska höra av sig (förra gången fick jag påminna dem 3 ggr) med anledning av att vredet på altandörren krånglar. Det i sin tur gör att jag inte kan ha öppet som tidigare och det påverkar Maja som inte kan gå ut som hon är van vid. Idag släppte jag ändå ut henne en stund. Det gick bra, men det är krångligare eftersom dörren knappt går att få igen sen.

Livet lär, även om det ibland inte känns så. Vi får det vi behöver. Det här är en resa jag måste göra ensam, även om visst stöd på vägen underlättar vissa passager. En dag tar den slut och då är det dags att gå vidare till nästa liv.

Nej, nu ska jag sluta och dravla. Unnat mig en hel del under min semester, vilket visar sig på antalet kilo upp på min feta lekamen. Men det är ok. Nya tag på måndag när semestern är slut och jag måste börja att jobba igen.