Ni som följer mig vet att jag nu har semester. Det är en tudelad känsla för mig, men jag fokuserar givetvis på det positiva, så gott det nu går.
Vädret sista veckan har varit fantastiskt! Det kan få vilken dysterkvist som helst att skina upp och älskar man dessutom sol och värme är det nu den bästa tiden.
Är ute så mycket det bara går. Har tyvärr svårt att vara på baksidan och där kunna slappna av, men att ta mig ut och bara vandra, det ger mig hyfsad sinnesro i alla fall.
Livet är prövningar på olika nivåer beroende på vart man befinner sig i hjulet. Kan inte uttrycka det på annat sätt. För en del handlar det bara om att överleva och för andra om att de känner sig ensamma. Det är så olika och någonstans måste man acceptera att det är så.
Vissa dagar är det ok och andra helt svart. Och varför det är så vet jag inte… tankarna på allt detta ger mig ångest och ibland även frustrerande känslor. Det är som om jag är blockerad i hela mig och liksom varken vet ut eller in längre. Måste göra någonting, men vet inte vad. Är så förbannat rädd för rörelse och förändring. Oavsett vad det handlar om och jag vet att det inte går att sitta still för evigt och den känslan får mig att må dåligt samtidigt som jag sitter så jävla still gällande vissa saker.
Dubbelheten, det paradoxala och som vanligt både ock.
Mår bäst av att röra på mig trots allt. Det är den enda medicinen som fungerar på lång sikt. Den signalen har jag fått väldigt tydligt att går jag ifrån den väg jag nu vandrar, då kraschar jag. Så ändå vet jag samtidigt som det känns som om jag ingenting vet längre.
Det låter ju som livet, eller hur?
Ut och gå gubbe, det är din medicin..ok?!?
jerryolsson.se 