Mina egna projiceringar är inte att leka med just nu. Bättre fly än illa fäkta. Men vad händer om jag står kvar och vevar lite? Är inte jag min egen värsta domare? Vem för övrigt kommer att bry sig?

Kunde inte sova i natt. Det maler i mig. Tankarna som ena stunden bara vill strunta i allt och straffa ut så mycket jag bara kan. Den andra stunden vill jag stå upp för den jag är och då oavsett hur reaktionerna blir. Det är för mig så läskigt och gör mig ledsen att jag återigen fastnat i detta. Det handlar inte längre om vem jag är och vem jag älskar, utan min relation till vissa människor. Krävs det inte två för att dansa? Varför bryr jag mig ens?

Varför kan jag bara inte släppa saker och gå vidare? Bättre fly än illa fäkta. Börjar komma i ett läge som jag så väl känner igen. Försöker med annat tänkande att mota bort det, men jag förmår inte. Gamla tankemönstren skriker åt mig att göra destruktiva saker. Bättre fly än stå kvar och skämmas. Ändå vet jag någonstans att den enda jag i så fall kommer att skämmas inför är mig själv.

Ni skulle bara veta. Ibland känner jag mig så ensam. Samtidigt förmår jag inte att släppa in någon eftersom jag är så rädd för att bli sårad och övergiven. Igen. Det är djupa mönster som är oerhört svåra att passera för mig. Vill bara fly från allt och alla.

Tankarna att strunta i allt är så starka. Lägga mig ner och låta egot styra. Mot katastrofen och mot slutet. Ibland känns den lösningen som den bästa och då förstår ni hur hårt åt det sitter att befria sig själv och våga stå upp för olika saker. Ja, jag vet att jag ältar, grubblar och bara snurrar runt mig själv, men jag klarar inte av någonting annat. Jag klarar fanimej inte av att släppa taget och för det hatar jag mig så mycket.

Jag klarar inte av det lyckliga spelet och att vid var och varannan statusuppdatering säga vad jag gör och hur lyckligt allting alltid är. En del säger så jämt och hela tiden. Kan kräkas på dem och samtidigt så vet jag att en del av mina känslor kring detta handlar om egna kamper och projiceringar som är felriktade. Tar ut min egna frustration och ilska på andra samtidigt som jag ändå straffar mig själv för hårt. Jag får inte ihop det.

Man får mer kommentarer och likes när man lägger ut en vacker blomma än om man berättar om att det gör ont i själen. Vad är det för jävla samhälle vi lever i egentligen? Där alla utåt ska visa hur förbannat lyckade och bra allting är och sen på kammaren gråter de i sin ensamhet. Ibland undrar jag om det inte är fler än jag själv som är patetiska?

Usch vad jag känner att jag snurrar runt just nu. En del av mig VET och en del av mig klarar inte av spelet fullt ut. Känner mig hyperkänslig och tårarna rinner när jag läser om vissa saker som vi människor gör mot varandra och mot våra djur. Vad är det för värld detta egentligen? Ibland vill jag bara hoppa av allting. Lämna över och ge mig.

Det enda verktyg som jag vet gör mig gott är att jogga. Ut och springa av sig skiten. Ta i och gå över gränsen. Springa för livet. Hade jag inte löpningen så vete fan hur det skulle ha gått. Även om jag var ute igår och körde milen känner jag att inga alternativ finns idag. Ut och ta i för livet, gubbe!