Att plocka ur ett av barnens rum var tuffare än jag trodde. En massa bilder tog jag innan röjningen drog igång. Yngsta dottern har inte bott hemma nu på flera år och det är bara att inse faktum.
En liten del av alla dotterns grejor…
Det är symboliskt jobbigt för mig att göra om hennes rum till ett gästrum. Eller rättare sagt jag kommer att ta det rummet och sen gör jag om mitt gamla rum där gäster kan få sova. Gäster som främst består av mina nu vuxna barn.
En annan anledning är att jag har sömnproblem sedan en tid. Sover inte bra i mitt rum och har väl aldrig gjort det egentligen, men det har nu blivit värre. En sak att göra då är helt enkelt att byta rum. Måste försöka i alla fall.
A, Tofflan och yngsta sonen kom och fikade och hjälpte mig lite med en säng och så fick jag en paus i allt omändrandet. Att socialisera under sådana här processer är bra så inte tankarna fastnar i gamla negativa mönster.
Att plocka ihop de saker som är kvar och som tillhör lilltjejen, det känns mer än jag vill erkänna för mig själv. Ja, jag har dragit på detta länge nu och jag visste hur det skulle bli. Det blir så definitivt allting nu när rummet görs om. Ja, jag vet att det är så livet fungerar här på jorden, men ändå… …det känns för jävla jobbigt alltså.
Tycker det här jordäventyret eller vad jag ska kalla det för, just nu är väldigt påfrestande. Jag kämpar så för att hitta min väg. En väg som ska kännas bra men ändå inte påtvingad eller hur jag ska säga det. Den gamla vägen tänker jag på ibland, men jag vet ju att den fick mig att krascha flera gånger. Ändå så finns vissa tankar där och då speciellt på de få stunder då jag mådde bra med hjälp av stimulanser av olika slag.
När det känslomässigt gör ont, då vill jag fly. Jag är så tacksam att jag idag är medveten om detta beteende och aktivt kan motverka det med mina tankar. Det tackar jag livet för!
Vem ligger ständigt på ett räkskal? Upp med en hand!
jerryolsson.se 