Idag kände jag ett starkt behov av att åka till mamma. Jag vet att jag alltid tidigare sagt att henne kan jag träffa överallt s a s, och att gravplatsen bara är symbolisk. Men idag kände jag annorlunda och ville till hennes viloplats.
Mammas och morfars gravplats. Nya kyrkogården i Uppsala.
Fan vad jag saknar mamma idag. Tänker mycket mer på henne nu än tidigare. Kommer hela tiden tillbaka till henne, när jag har det tufft själv. Mamma, min lilla mamma som jag nu inte sett på över 35 år…
Men någon del av henne är med mig. Så måste det vara. Pratar med henne hela tiden och ibland tycker jag mig få “svar”. Fast inte genom ord utan tankar och handlingar som jag gör.
Det går aldrig över, det kommer aldrig att försvinna. Saknaden och längtan. Den lindras och den går numera att leva med utan att det så att säga hindrar mig från att leva fullt ut eller hur jag nu ska uttrycka det. De som säger att tiden läker alla sår, de vet inte vad de pratar om. Självklart har hennes självmord påverkat mig och finns inom mig hela mitt liv här på jorden.
Tiden läker ingenting. Tiden lindrar och det går att leva med förlusten, men såret finns där för alltid. Tills den dagen jag får svar direkt av mamma om varför! Det är bara hon som kan ge mig inre frid fullt ut. Sen kan jag acceptera och hitta verktyg för att så att säga inte låta denna händelse styra mitt liv för mycket. Jag har de valen, men de som säger att jag tjatar och ältat detta för länge, de vet inte vad de pratar om.
För det spelar ingen roll gällande tiden, jag har förlorat min mor på ett sätt som inte går att radera ut och glömma. Då spelar det ingen roll om det gått 1 eller 35 år! Känslan av förlust och svek kommer alltid att finnas där. Saknaden och tanken på vart hon är nu och vad hon gör. Man glömmer aldrig bort sin mamma.
Jag lever vidare på denna jord. Mina barn vill jag följa så länge jag kan. Det är det allra viktigaste. Det måste jag påminna mig om när känslorna stormar kring mig och jag vet varken ut eller in.
Denna påskafton tillägnades mamma och även morfar. Morfar hade jag ingen kontakt med när han levde. Satte några påskliljor och tände ett ljus som förhoppningsvis får brinna i natt och lysa upp deras symboliska gravplats. Min mamma och morfars.
Fan, morsan vad jag saknar dig!
jerryolsson.se 