För ungefär en månad sedan hände någonting i relationen. Kanske handlar det om att jag vågade känna mer och liksom närma mig total öppenhet gentemot det som jag tycker om? Men nog är jag förvirrad alltid eftersom det egentligen inte handlar om “köttsliga” känslor. Men ändå är det något annat än så kallad vanlig vänskap…
Det var liksom som om draperiet föll och murarna av tvekan försvann. Nu kan jag bara prata för mig själv, men öppenheten var total från min sida, en mycket ovanlig känsla som bara kändes så naturlig den där dagen för ungefär en månad sedan.
Det är väldigt svårt för mig med relationer och känslor gentemot andra människor. Ibland blandar jag ihop saker och ting för att jag vill så mycket och faktiskt inte vet skillnaden, samtidigt som jag ibland backar och flyr för att jag blir rädd att visa upp mig helt naken i den jag är. Det är väldigt svårt för mig att liksom bara vara i känslan eftersom den är så ovan för mig i det här specifika fallet.
Många kan också missförstå och snacket kan gå. Även om vi vet vad det handlar om, kan det liksom drabba andra som inte förstår. Det gör mig lite orolig och försiktig. Men det är svårt att vara försiktig när jag känner som jag gör. Vad är det jag känner då? Egentligen?
Kärlek på ett plan. Så är det ju. Känslan att vara omhändertagande kommer inom mig. Vill väl. Det är liksom någonting utöver den vanliga vänskapen eller det jag kan känna inför andra människor. Det skrämmer mig som sagt samtidigt som det är väldigt fascinerande att våga och även kunna känna mer än tidigare.
Det är en sak att vilja och en annan sak att känna det rätta, vad det nu är förresten? I det är jag en mycket förvirrad och relationsskadad själ och varför det fortfarande är så svårt för mig är någonting jag måste acceptera. Det är nog därför jag flytt från detta med känslor som kommer för nära hela livet genom att göra mig illa omtyckt, straffa ut mig och bara vara så ful jag bara kan. Men den här gången stod jag kvar, med ett väldigt förvirrat intryck som resultat.
I min värld så finns det andra dimensioner och liv som pågår samtidigt som vårat. Regression och reinkarnation är en realitet för mig. I det finns troligtvis svaret på de känslor som kommit till mig i denna relation till en annan människa. Det är mitt hopp för andra förklaringar har jag helt enkelt inte.
Man ska aldrig fråga varför. Då kommer man inte framåt. Målet måste vara att tänka goda tankar och vilja väl. Det är liksom grunden i att utvecklas på ett positivt sätt. Att tänka goda tankar både om sig själv och andra människor.
(De fina bilderna är från Pixabay. fria att använda)
jerryolsson.se 