Vad jag är glad att det blev av detta släktbesök i Stockholm. Min släkt är ju inte stor och det är inte många som jag har kontakt med. Det har alltid varit dåligt med sammanhållningen av kända anledningar i min släkt, både på mammas och pappas sida.
Alkoholens härjningar i barndomen la ingen bra grund för fasta och genuina förbindelser med släktingar om jag säger som så. Sen när jag själv blev vuxen så var det liksom försent att försöka återskapa kontakter.
Men det finns ett undantag. Ett härligt sådant dessutom. Det handlar om min moster Inger i Stockholm. Visserligen har vi de sista åren träffats allt mindre, men när jag växte upp umgicks vi en del. Igår tog syrran och jag igen lite av detta och nu ska det fanimej inte ta flera år till nästa gång.
När vi kom till moster Inger och hennes sambo Krister blev vi bjudna på en hemmagjord räksmörgås. Den smakade verkligen gott. [Instagram].
Tror ni inte att det åkte fram en hemmagjord semla också? Jag var och nafsade lite på brödet… kunde inte låta bli… så mumsigt alltså!
Min fina syster som jag älskar så mycket. Vi har gått igenom mycket i detta liv och jag är tacksam in i märgen att vi är där vi är idag. Ord räcker liksom inte till när man ska beskriva vissa saker.
Börjar faktiskt också bli alltmer nöjd med gubben på bilden. Han kämpar och ger sig inte. Nu finns det bara en väg framåt för att må bra och att ge sig fan på att det går att förändra saker och ting är någonting som driver mig idag. Det är aldrig försent. Man kan få ett annat friskare liv och må så mycket bättre!
Det går att bryta mönster och i det vill jag vara en inspiratör!
Nyckeln för mig har varit acceptans och att lyssna på de goda tankarna inom mig. Det går fanimej att bryta ett negativt livsmönster, man ska inte ge upp och tro att det är kört! Att be om hjälp är en styrka och inte en svaghet. Fysiskt så var det säkert 30 år sedan jag mådde så bra i kroppen som jag gör idag och frågan är om jag psykiskt någonsin varit i bättre form? Så lite nöjd med mig själv är jag numera… och detta är bara början… Tänker aldrig ge mig mot att nå mina mål!
Min familj i början på 70-talet… 1972 kanske? En av få bilder som finns på min familj. De första åren.
Moster Inger började efter lunchen sen att berätta och jag skrev. Vi satt säkert i tre timmar och det var så intressant. Hon visade en del bilder också och jag känner att det var mycket som ändå inte kom fram, så jag vill nog åka till henne en gång till ganska snart med datorn och min Livsbok för att fortsätta skriva.
Hos moster Inger 1972 i hennes kök. Jag minns lägenheten hon hade i Svedmyra väldigt tydligt. När jag tittar på mamma ser jag att här var ett av få ställen där hon trivdes och mådde bra. Hon och hennes syster hade fin kontakt ända till slutet 1981. Det är Inger som sitter med ryggen mot kameran. Syrran till höger.
Det är lite märkligt att tänka tillbaka på den tiden. Jag var ju inte gammal, men ändå är det vissa saker som jag förnimmer när jag tänker tillbaka. Som om jag skulle kunna flytta mig dit igen. Låter kanske märkligt, men en del av mig får så många intryck att det är lite svårt att sortera bilderna, ljuden och dofterna som kommer.
På promenad i Svedmyra 1972. I barnvagnen ligger min kusin Tim. Bakom min moster så står faktiskt min faster Annelie, som alltså är halvsyster till min pappa på farmors sida. Tims pappa Lasse måste ju ha tagit bilden.
Gillar bilden på något sätt. Allt känns så oskuldsfullt och nu med facit är det som om det liksom var lugnet före stormen, även om jag efteråt har fått höra att det redan här fanns “incidenter” och jobbiga saker inom familjen.
Om inte mitt minne svikit mig helt så är detta en bild på mamma (i glasögon) och Inger till höger år 1957. Mamma är här alltså 10 år gammal.
En fin bild på min mormor Britta Pettersson, bara några månader före sin död 1999. Hon blev 79 år gammal och avslutet var oväntat och hastigt.
Moster Inger berättade så mycket och jag fick många namn på släktingar, årtal och när saker och ting hände. Det är så värdefullt för mig om jag nu ska gå vidare och teckna en del av min historia, för då vill jag ha även de som var före mig s a s.
Vi förflyttade oss sedan hem till min kusin Tim som bjöd på middag. Han och hans Frida bor i ett fantastiskt hus från 1927 i Gamla Enskede. Knarrande golv och en hemmabonad känsla rakt igenom. Genuint och rejält.
Gott kött med potatis (som jag hoppade över), grönsaker och gräddsås. Efterrätt med en LCHF-anpassad chokladmousse och en massa kaffe för mig. De andra festade på rödvin.
Precis som hos Inger så gick tiden väldigt fort.
Vi pratade om nuläget i våra familjer men även gamla minnen. Många minnen blev det.
Tim känns så trygg och stabil i hela sin själ och han berättade om sitt jobb som överläkare inom urologi. Ett viktigt och ansvarsfyllt jobb och när jag tänker tillbaka på honom som liten så är jag inte förvånad om jag säger som så att han är där han är idag.
Tiden går men Tim ser fanimej ut som han alltid har gjort. (;-)
De har också en förtjusande katt som heter Stina. Hon är 11 år och har varit med om en del äventyr, men hur är det nu… en katt har den verkligen 9 liv? Stina har i alla fall överlevt en bilolycka. De har också en väldigt fin tax som heter Rut [Instagram].
Detta var en väldigt givande dag. Så mycket historia vi fick till oss av moster Inger och sen besöket hos kusinen med familj var liksom den perfekta avslutningen. Stor tacksamhet över denna gåva att lägga till som ett nytt blad i min livsbok.
Syrran och jag ska nu forska vidare lite på en del uppgifter som vi fått. Sen så har jag lovat mig själv att det inte ska ta lika lång tid tills nästa gång. För detta var en väldigt trevlig dag med släkten i Stockholm!
jerryolsson.se 