Sandra lämnade sin familj när hon blev kär i en annan kvinna. Blir man kär så blir man. Kärleken är livsfarlig. Missförstå mig rätt, men att komma för nära kan skapa känslor som inte går att stoppa. Då spelar ingenting roll och berg kan rubbas.

Visserligen måste man vara öppen och våga. Sandra frågade sig många år om detta var allt, var detta att leva livet fullt ut? För henne och många andra så fanns det ytterligare en dimension som hon vågade möta. Du modiga själ…

Alternativet att stanna kvar hade varit mycket värre. Så klokt och ibland undrar jag hur många som stannar kvar? Som lever i förhållanden bara för att de inte vågar följa sitt hjärta?

Mitt förhållande var i princip slut när detsamma hände mig. Det snabbade på avslutet, men nog var det oundvikligt oavsett. Ibland slår mig tanken om vad som hade hänt om vi kämpade lite till. Men jag tror fortfarande att det hade blivit värre då. Den kärleken handlade om rädslan att vara ensam tillslut och att glädjas med andra är en konst som jag jobbat hårt med att bejaka.

Ensamheten är ibland så smärtsam att ett förhållande oavsett status är bättre. Den ofrivilliga ensamheten kan sänka den starkaste. Försöken att komma vidare går in i repriser och loopar med samma resultat som alltid. Det kan också sänka den starkaste.

Ja, det kan fanimej sänka den starkaste. Starkaste i meningen att vara envis, försöka och ändå misslyckas med känslor och tankar som förmörkar hela existensen. Den kärleken och den rädslan går hand i hand. Som alltid känns det som.