En favoritbild från Lillviken, Jämtland tagen i juli 2001.
Jag mår bra just nu. Mycket bra. Mer än så behöver jag egentligen inte skriva.
Innan mitt i livet.
Vill inspirera, ge tröst och hopp i bästa fall, genom mina handlingar istället för de milsvida draporna jag sysslat med här på bloggen.
Allt handlar om balans. I allt.
Egot, Jaget och jorden. Ljuset & mörkret och allt däremellan. Allt behövs för att det ens ska finnas en chans.
Min sanning. Mina ord. Mitt i livet.
I de jämtländska skogarna, juli 2001.
Min meditation är att löpa. Det kommer fram så mycket bra tankar just då, men sen när jag sätter mig framför datorn så är hälften av dem borta. Men det kanske är så att dessa tankar bara är för mig?
Skriva någon på näsan har jag gjort alldeles för ofta och för länge i mitt liv. När människor kommer till mig, då är det en helt annan sak. Men när jag försöker ge råd som inte är önskade, då blir det bara tokigt.
Tröstad av Frälsarkransen, ett radband som jag gillar.
Mitt i livet. Om inte en stor, så i alla fall en liten nyckel har jag hittat.
Allt hänger ihop och de val man gör påverkar en så mycket mer än man tror. Ibland ser man inte sammanhangen, men de finns där. Usch, nu känner jag att jag är på väg att skriva er på näsan igen med mitt messande. Men det är svårt att sluta när jag kommer igång (;-) Vill ju så väl.
För jag är bara så glad att jag lever idag och vill att andra ska få uppleva det som jag har fått göra. Att jag inte gav upp, utan fortsatte även under de jobbiga åren att försöka och ibland handlade det bara om att klara dagen. Ser det som jag inte hade redskapen tidigare och tyvärr drabbade de människor omkring mig på ett negativt sätt ibland. Jag vet ju det idag och det enda jag kan göra nu är att fortsätta på ett annat sätt. På denna fina och livsbejakande väg där jag nu går. Framåt och med kärlek i allt jag gör och tänker. Fortsätta våga lyssna inåt.
Söka det i livet som gör mig gott.
Det finns ingen väg tillbaka. Idag vågar jag säga att jag lämnat det som gjort mig illa.
Men att tro att jag blir klar någon gång, det gör jag inte, men idag är marken fast under mina fötter. Det känner jag i hela mitt väsen, även om jag ibland möts av tvivlande tankar. Men de blir allt färre.
Min sanning. Mina ord. Mitt i livet.
jerryolsson.se 