Här och nu

Oförmågan att vara här och nu, inte tänka bakåt och bli allt nostalgiskare med stigande ålder, det plågar mig. Det blir påtagligt vissa dagar och då speciellt på nätterna. Vet inte riktigt varför jag inte kan inse att livet inte alls är över på något vis.

Det är som någon försvarsmekanism eller hur jag ska förklara det. Statistiskt sett så har jag ju ca 30 år kvar. År då jag faktiskt borde vara värd att njuta lite nu när barnen börjar bli stora och jag s a s kan göra vad jag vill. Våga och ta för mig. Men icke… eller håller det sakta men säkert på att förändras?

Ibland känns det så och ibland känns det som om jag kört in i en bergvägg och sitter fast. Har ni hört det förr, eller? (;-)

En härlig bild på jobbet för en IT-koordinator. Hos en annan medarbetare som också sysslar med datorer.

Ta detta med jobbet t ex. Mitt kära jobb som betytt allt för mig. Sammansättningen av själar i min närhet är just nu väldigt intressant. Har bestämt mig att inte vara så djuplodad gällande jobbet här, men detta måste jag nämna.

Det är själar som är intressanta på många sätt och vis. Utmanande men också upplyftande. Kön har inte och har aldrig haft betydelse för mig egentligen, men det är också lite intressant att alla är kvinnor tycker jag. Det är en utmaning, men samtidigt när jag vågar vara i det och se framåt i ett gäng som ger mig energi och inspiration då lyfter jag. På ett helt annat sätt än tidigare.

Det har kommit sista veckorna och då speciellt när jag själv vågar släppa efter lite på mina rädslor gentemot människor där jag från början bestämt mig för vad jag ska tycka. Det är skitläskigt om jag försöker ha kontroll på det (vilket jag ändå aldrig får), samtidigt när jag glömmer bort det funkar det skitbra och är kreativt på ett helt annat sätt än tidigare.

Det är nyttigt att utmana sina föreställningar om människor. Nu var det inte detta jag ville skriva om från början, utan min oförmåga att inte vara här och nu. Att liksom fastna i det gamla, med tankar som ibland inte varit riktigt bra för mig. Men kanske är det så att det för mig kräver ett nästan utgånget liv, för att riktigt våga vara här och nu. På riktigt och i praktiken och inte bara i teorin. Inte ha någonting kvar att försvara, inte vara rädd för konsekvenserna, slippa vara på vakt och försöka gömma mig. När man blir gammal så finns det liksom inte marginaler kvar.

Livet är ibland riktigt obehagligt att leva. Tankarna på vad som kommer sen och att inte ha kontroll. Tankarna på hur slutet blir och om jag hamnar i händerna på andra människor. Att ens tänka på detta redan nu, det hämmar mig. Förstår inte varför jag hela tiden måste ha uppdiktade utvägar och så att säga tro mig veta vad som kommer att hända med mig. För att ha kontroll eller i alla fall tro mig ha det.

Maja är med mig överallt. En ljusstråle i mitt liv. En som får mig att vara här och nu.

David Bowies död fick mig att grubbla mycket på mitt eget frånfälle. Att inte bli ihågkommen för någonting utan vara ett helt blankt kort om några generationer, det berör mig egentligen ingenting utan det är mer det oväntade, snabba och att det kan vända från en dag till en annan. Hur fort man kan bli dålig och vara på väg till nästa liv. Att inte någonstans ha kontroll över detta, det kan plåga mig något oerhört.

Nästa vecka är händelserik på jobbet. Hur vara i det och inte vara rädd? Försöker verkligen inte tänka. Vara mig själv och se möjligheterna istället för hindren. Tror jag lär mig detta den hårda vägen många gånger. Det finns inga alternativ längre om jag vill vara relevant och utvecklas i mitt jobb. På ett sätt jävligt nyttigt, men samtidigt när jag tänker för mycket på det en oerhört jobbig och ibland stressande känsla. Men återigen, måste köra på bara utan att tänka för mycket. Det håller ju i det stora hela!

Idag är det över –5 och den flitiga delen av mig jublar. Säger man under eller över? Under fem då är det väl kallare? Över varmare? Ja, ja… utgång för att röra på fläsket som nu varit stilla alltför länge tack vare kylan, det blir det i alla fall. Sen är guldklimpen här också och det förgyller mina dagar.

Här och nu. Här och nu. Här och nu. Repetera Olsson… här och nu. Här och nu.