När Carola sjöng Evighet den 11 mars 2006 i Göteborg skrevs det historia i min melodifestivalbok. Det är 2006 års sista delfinal och för mig är detta framträdandet det största ögonblicket i melodifestivalens historia.
Hon hade varit borta från festivalen i 15 år, många tvivel fanns kring hennes person och själv hade jag saknat henne i dessa sammanhang. Hade hoppats under flera år att hon skulle komma tillbaka.
Det kanske låter larvigt för många, men när hon drog igång och refrängen började så grät jag. Ja, det gjorde jag av ren och pur glädje över att se henne där igen, på scenen och med en sådan härlig energi. Glädjetårar av lycka. Så berörd blev jag, det är bara att erkänna. Det var fantastiskt att se henne igen!
Reaktionen just vid det första framträdandet av låten var speciell för mig eftersom jag inte kände riktigt likadant i den svenska finalen eller i den europeiska, där hon för övrigt kom på femte plats.
Hon var bra och det var ett härligt nummer och så, men just den där känslan jag kände i delfinalen när hon stod där och öste på… …bara som Carola kan göra när hon är som bäst… det går inte att beskriva och för mig är det fortfarande det största ögonblicket i melodifestivalens historia.
Det var både den första och enda gången som tårarna kom på det sättet för mig, den där gången i mars 2006 när Carola äntrade scenen med Evighet. Ja jädrar vilket härligt minne det är!
Så här såg det ut den 11 mars 2006:
|
|
Mitt största minne i den europeiska finalen? Det återkommer jag till…
jerryolsson.se 