Korsas vår väg någonstans?

Det är så många som mår dåligt. Som är deprimerade och som sitter fast. Kanske kan min historia hjälpa någon? Min väg framåt är inte din, men kanske korsas vår väg någonstans?

I januari 1997 så hade jag precis fyllt 31 år. Jag levde ett familjeliv med tre barn och fru. Vi hade varit gifta i 3 1/2 år och fram till denna januaridag så hade jag svalt, svalt och åter svalt. Bägaren var redan året innan på väg att rinna över, men på något vis så klarade jag av att lura mig själv.

Har inte haft så många panikångestattacker i mitt liv, men hösten 1996 så var det flera som kom i ganska tät följd och det tror jag i mitt fall berodde på att det inte gick längre att lura mig själv. För mig så byggdes attackerna upp för att jag inte kunde hantera känslorna och jag vågade inte må dåligt helt enkelt. Jag gjorde allt för att distrahera mig själv och inte känna det negativa. Vilket tillslut gjorde att bägaren rann över… panikångesten ersatte det jag istället hade behövt att göra – ta itu med det som var jobbigt inom mig.

Min erfarenhet är nu flera år senare att man måste våga må dåligt. Våga stanna kvar i det och inte fly. Vad är det värsta som kan hända?

Men att komma dit, det tog flera år för mig. Att våga känna ångesten och inte fly ifrån den var skitläskigt och jag gjorde länge allt för att slippa känna detta. I januari 1997 så gick det alltså inte längre. Jag hade svalt och vägrat känna någonting så att benen inte bar mig knappt när jag stapplande in på akutmottagningen. Var totalt avstängd i delar av kroppen så de helt enkelt slutade att fungera. Var helt säker på att jag var dödssjuk och inte hade lång tid kvar.

Men allt satt i det psykiska, i skallen på mig. Jag var totalt stängd och reagerade inte på någonting som handlade om känslor och jobbigheter. Sakta men säkert så väcktes jag upp igen. Terapi, samtal och ännu mer terapi. Det tog många år att våga öppna upp helt eftersom jag till en början ljög både för mig själv och min omgivning. Trodde inte att jag skulle hålla om jag var helt ärlig och berättade om alla känslorna. Trodde det skulle räcka med små bitar av ärlighet. En del var så läskigt att prata om att jag fortsatte att ljuga både för mig själv och andra. Men som sagt, sakta men säkert så släppte rädslorna och skräcken att vara totalt ärlig mot mig själv och mot de omkring mig. Göra upp med relationer och tankar, det som gjorde mig avstängd och rädd gjorde att jag mådde allt bättre.

Jag kan inte ha varit lätt att ha och göra med då. Nu efteråt så är det lite märkligt att tänka tillbaka på dessa år. Någon quickfix finns absolut inte, det går inte att tro (åtminstone inte i mitt fall) att berättar man bara lite och sen håller kvar en del, så blir det bra. Så fungerar det inte, utan då kommer det bakslag igen. Garanterat så och för mig tog det många år innan jag vågade vara helt ärlig emot mig själv och min omgivning. Det går inte att tro att man kan spara det jobbigaste och komma undan med det, eller hur jag ska uttrycka det. Skiten ska och måste ut!

Det dåliga måendet kan bli ens identitet. Tas man ifrån denna identitet, vem är man då? Lite så var det för mig, jag hade alltid någonting att må dåligt över och det var liksom alltid någonting med mig som inte var bra. Det var ju livsfarligt att må så bra att jag inte hade detta kvar som på något sätt blev min identitet. Det var också en prövning att se detta med ärliga ögon.

Det är så lätt att fastna i det negativa. Ta det till sig och omedvetet bygga en identitet kring sjukdomar och dåligt mående. För mig var det många gånger så och det tog mig lång tid att se det med egna ögon. När människor försiktigt försökte påtala detta för mig, då var det taggarna utåt. Det ville jag inte se till en början, att det var ett livsmönster för mig att må dåligt. Att jag liksom lite levde i det för att fungera hur paradoxalt det än kan låta. Att må bra, det var livsfarligt i alla fall under en alltför lång tid av mitt vuxna liv.

Mina genombrott eller vad jag ska kalla det kom egentligen efter terapin och faktiskt efter att jag helt slutade med alkoholen. Alkoholen förvrängde min verklighet, det var helt klart på det viset. Den är en falsk vän som förstorade det negativa inom mig. Men det ville jag inte se. Vad skulle jag då ha kvar om jag inte kunde festa till ibland? Det var som en ventil och faktiskt en trygghet på något märkligt vis. Men den stoppade upp och fördröjde läkningsprocessen inom mig. Det vet jag idag.

Vad är det värsta som kan hända? Det säger jag ofta till mig själv och har gjort sista åren. Det är tröstande ord. För, vad är det värsta som kan hända?

Den värsta motståndaren mot att må bättre har varit jag själv. Helt klart. Mina demoner och tankar kring den jag är och att jag liksom inte är värd någonting bättre. Sen finns det också dessa krav eller vad jag ska kalla det för, att hålla uppe en bild av att man klarar av allting utan att ta hjälp. Man kan många gånger säga att man tar hjälp och pratar med människor, men sen när det verkligen är akut läge, då tror man bara att människor inte orkar med en.

Men går  man emot det en gång och är totalt ärlig och verkligen får ur sig det som gör ont och är jobbigt, givetvis hos någon man litar på, då händer det saker inom en. Man blir befriad, sakta men säkert. De sanna orden befriar.

Problemet blir om man ljuger för sig själv, år efter år och inte vill förändras. Vill man då egentligen må bättre? Vad handlar det om då när liksom ingenting fungerar? Mår man då tillräckligt dåligt? Det går inte att förhandla med måendet så att säga och man måste ner så långt det går i botten för att vända. Man måste våga det. Det kan låta hårt, men det finns inga genvägar i detta. Så var det för mig och det tog många år innan jag fattade detta och släppte taget helt och fullt.

Jag tror att många människor måste släppa kontrollen över andras liv. Att tro sig ha kontroll och förutse saker och ting som ligger utanför sig själv, det skapar ångest och oro hos många. Kan man släppa denna kontroll, så mår man mycket bättre. Titta på sig själv istället och bry sig om sina egna problem och det som gör ont. Många vågar inte det, utan lägger kraften på andra istället för att slippa ta itu med sig själva.

Man måste också vara snäll emot sig själv. I början när många tjatade om detta till mig så fattade jag inte vad de menade. Vadå, vara snäll? Jag fattar inte vad ni menar?! Idag förstår jag att det handlar om att vara tålmodig med sig själv och faktiskt ibland våga tänka att man är ok, att man duger och är stolt över vissa handlingar. Det gör inget heller om det inte blev perfekt en dag. Alla människor kan inte heller älska en. Det är en svår och jobbig lärdom, men så är det. Man kan inte vara omtyckt av alla.

Idag så kan jag känna en sorg utan att riktigt veta varför. Jag är sorgen på spåret och jag låter sorgen vara där. Jag försöker inte ta bort den och jag är inte rädd för den. Den får finnas där i mitt liv och faktum är att är jag snäll emot sorgen eller hur jag ska säga, så gör den mindre ont och den klingar alltmer av. Så tror jag det är med alla jobbiga känslor vi har inom oss. Bekämpa dem inte utan låt dem ta plats. Om du kan, så försök att också tänka vad det står för. Man dör inte eller får ett psykbryt av att känna ångest eller smärta. Vad är det värsta som kan hända?

Det här är min sanning, mitt liv och mina erfarenheter. Min berättelse och för mig har det funkat. Jag har tvingats till många saker innan jag förstod mitt eget bästa. Idag är jag SÅ tacksam över detta och att jag vågade släppa iväg egot eller hur jag ska säga. Att jag vågade ta hjälp.

Vad som än händer i framtiden, så vet jag nu att man kan förändras och må bättre, det är aldrig kört. Nu pratar jag inte om att vara lycklig eller på topp hela tiden, inte alls, utan må ok och till och med kunna ha ångest en dag utan att för den skull fly ifrån den genom destruktiva handlingar. Det går faktiskt över.

Det är en ständig process detta. Det tar aldrig slut. Att acceptera just det faktumet har tagit tid för mig. Detta pågår jämnt och hela tiden. Acceptansen över att man är känslig och känner en jävla massa hela tiden är A och O. Grejen är bara att man inte ska vara rädd för de jobbiga känslorna. Låt dem komma bara. Kanske låter jag tjatig, men det är så viktigt att våga känna känslorna fullt ut och inte vara rädd för dem. Blir det för jobbigt se till att ha någon att prata med. Någon du litar på.

Det går att komma ut på andra sidan och må ok och t om bra ibland. Det går. Jag vet att det går.

Annonser