Idag for tankarna iväg. De mörka och svarta. De dagarna är så frustrerande då de gamla negativa tankemönstren får grepp om mig.

Var bara tvungen att ta mig ut. Att göra någonting aktivt. Tankar på gamla tröster försökte vinna och få mig att återgå till gamla destruktiva åtgärder.

Har liksom inga mål. Går bara runt i cirklar. Blir så frustrerad över att jag har de tankar jag har samtidigt som jag försöker andas och vara i det som är här och nu. Ibland går det bra, riktigt bra till och med, men idag gick det inte alls.

Hur förklarar man för någon den längtan som finns där? Samtidigt så vet jag att skulle jag så att säga följa denna längtan, vad finns därbakom? Det är liksom en flykt som inte tjänar ett skit. Man kan inte fly från sig själv och det man är med om. Det som gör ont och smärtar så inåt helvete. Man kan inte svälja och tro att det går över. Man är förresten JAG!

Det blir ingen vila av att fly och tro att man kommer undan det man är här för att lära sig. För egen del så vet jag att det är så och när jag ser och läser om andra som mår dåligt så skulle jag bara vilja ruska om dem och säga att sluta fly från dig själv, acceptera och gå vidare.

Men när det svarta och jävliga tar tag i mig själv då försvinner alla sådana snusförnuftigheter och då är det bara att gå, gå och åter gå.. det var minusgrader idag och frost. Tårarna brände och benhelvetet smärtade även vid gång. Men det funkar ändå att gå. Jag gick av ren förtvivlan och fortsatte tills det värsta lagt sig.

Vet liksom inte vad jag ska göra för att komma vidare med mig själv. Sköta mig, vara sund och jobba järnet är en sak. Det är liksom grundförutsättningen för att ens ha en chans till ett fortsatt liv på jorden i den form jag är idag. Det måste till någonting mer som jag inte vet just nu för att jag inte ska gå sönder helt. Klarar inte av att söka mig till olika sällskap och människor. Klarar det inte bara.

Känner mig så liten ibland. Så osynlig och jag vet inte vad. De tankarna var så starka idag. Knappt en droppe i ett hav. En liten del av en droppe knappt ens det. Knappt ett sandkorn i öknen. En liten del av kornet, om ens det. En liten lort. Vill väl bli bekräftad som de flesta. Vill väl bli älskad för den jag är som de flesta.

Vete fan vad det är som inte vill lägga sig. Som oroar mig hela tiden oavsett vad jag försöker med. Blir så jävla trött på mig själv och mitt egendaltande. Kommer liksom inte ur detta och tankarna på det svarta gör sina försök.

Det blev väldigt djupa tankar idag om varat och varför jag är här. Varför vi människor är här. Meningen och syftet och detta med hur jävla meningslöst allt känns emellanåt. Det tyngde mig något oerhört lång tid under min promenad. 

Jag bara gick och gick mot stan. Vände tillslut och fick ihop två timmar och 12 kilometer.

Det finns en sorg i allt detta. Från hela mitt liv. Baddar och försöker läka. Hålla stånd för jag vet inte vad. Ledsen över att det blev som det blev. Ibland även bitter som jag vet är en känsla som förgör en om den blir kvar för länge och ofta. Bitterhet mot människor och saker som hänt.

Ibland undrar jag verkligen vad som är meningen med allt det här. Ibland kan jag inte se det viktiga och väsentliga och det skrämmer mig. Som idag. Så trött på allt omkring mig och vad som händer både i Sverige och världen.

Går i cirklar. Bannar mig själv och liksom gör ingenting utöver det jag är säker på. Är rädd för livet. Fortfarande. Har alltid varit rädd för att leva på riktigt.

Det var i alla fall sol under de två timmar jag gick. Alltid något.