Tungt var ordet

Usch vad jobbigt när jag misstar mig på signaler från andra människor. Flera gånger om dessutom. Det blir tungt och jag tar åt mig som fan. Samtidigt rensades det, men ändå blir jag ledsen av någon konstig anledning.

Det bästa är alltid raka puckar. Så är det ju alltid. Ur den aspekten är det egentligen bra det som har hänt, men jag blir så sur på mig själv för att jag reagerar som jag gör. Tungt känns det. Oroligt också eftersom jag undrar om jag pallar en omladdning till eller om jag bara ska ge fan i allt. Att ta till mig av kritik och andra sätt att agera utan att tycka synd om mig själv kräver medvetna handlingar av mig. Det är tungt att inte bara släppa taget om någon fattar vad jag menar?

Som grädde på moset försökte jag mig ut att jogga efter allt detta. För att få ur mig en massa negativa känslor. Men det blev ju bara pannkaka av allting. Vänsterbenet gjorde ont och det släppte inte. Det gick inte att fortsätta. Det enda alternativet jag ser nu och det är skitjobbigt för mig, är att lägga ner joggandet HELT tills värken är borta. För det verkar inte gå att göra på det sättet som jag gjort. Ville så förtvivlat att det skulle funka, men det gick inte.

Tungt att också konstatera detta. Gamla tankemönster försöker ta över. Frossandet och detta med att det är så jävla synd om mig. Det är det inte! Inte ett dugg.

Var så förhoppningsfull i morse och det kändes så bra trots måndag och hösthelvetet på gång.

En bra grej finns kvar som jag ska hålla mig i innan den här dagen är slut. Yngsta dottern kommer på besök. Det ska bli så roligt och då struntar jag onda ben och puckar som inte flyger helt rakt. (;-)

Måste ju avsluta med någonting positivt såsom Citrus & Cosmos. De små kattungarna hemma hos A. De är ju himmelska att studera just nu: