50 år på G!

Det låg ett brev i postlådan. Jo, ett riktigt brev faktiskt…

Den lokala tidningen vill skriva om mig på min födelsedag. Det brukar vara kutym att fråga alla som fyller ett halvsekel. Tänk, det är gratis också…

Nu är det så med mig att fick jag bestämma så skulle dagen gå obemärkt förbi. Ja, förutom att jag vill ha min familj samlad en stund förstås, men för övrigt så noll och intet. Jag klarar inte av att stå i centrum på det här viset, vilket också gör att jag vänligt men bestämt säger nej till något firande på jobbet.

En del människor är ju funtade på det sättet att de uppskattar både tal och sång och en del till och med njuter av det hela. Att stå i centrum och vara medelpunkten för att man ändrar siffra. För mig har det alltid känts obekvämt och jobbigt. Kanske är det ett skydd som jag lagt mig till med sedan unga år, i fall ingen vill gratulera mig så har jag i alla fall undvikit att bli förödmjukad när ingen kommer… kanske ligger det till på det viset? Jag vet faktiskt inte.

Snart ett halvsekel är ingenting att fira i min värld. Det jag kommer att fira är när jag nått mina mål som jag har. Det rör min träning samt min vikt. Den dagen, då ska jag fira ordentligt. Två gånger till och med. Men det ser jag först komma under 2016, så dit är det ett tag kvar.

Den enda sak som jag faktiskt känner mig förundrad över och som gör mig lite märkvärdig är att jag är kvar på jorden. Det kan jag väl ge den här dagen i november. För det har varit en i många stycken smärtsam vandring, där jag ofta känt mig ensam och mörk i sinnet under långa perioder. Men jag är fortfarande kvar i det här livet och det handlar väl om att någonstans så finns ett driv att överleva och se vad nästa dag innebär, märkligt nog kan man tycka ibland. Förundrad över det faktumet är bara förnamnet.

Min familj har stor del i detta. En mycket stor del. Har suttit ikväll och tittat på gamla bilder och en del av dem får mig att gråta och en massa blandade känslor väller fram. Tacksamhet är den starkaste, men det finns också ledsenhet över att jag inte förmådde mer än jag gjorde. Den sorgen kommer jag alltid att bära med mig, även om de egna piskrappen blir allt mjukare med åren.

Först så var jag helt övertygad om att jag bara skulle bli 19 år gammal. Det var en sanning för mig länge i tonåren och då speciellt efter det att min mamma inte orkade mer när jag var 15 år. Då var det liksom ingenting kvar att leva för. 19-årsdagen kom och jag överlevde.

Att jag skulle träffa någon och dessutom bilda familj, det fanns inte på kartan. Jag som drömde om killar, inte skulle jag få ungar och stadga mig med en kvinna. Men så kom Anna och ingenting blev sig likt…  då var jag 25 år gammal.

2005-11-21
För snart 10 år sedan… redan då satt jag med blomster omkring mig.

Nu har det gått ytterligare 25 år… fatta, det är fanimej helt overkligt när jag tänker på det! Har nog blivit lite, vad ska jag kalla det, lugnare när det gäller åldrandet. Mer acceptans, även om siffran 50 låter förskräcklig i mina öron. Jag ser bara en åldring sittande i soffan med fullt av blomster omkring sig.

Synen på 50-åringar har ju förändrats mycket under de sista decennierna. Helt klart är det ju så och det är ju en liten tröst i alla fall… men inte fan är det roligt inte och jag förstår inte de som mumlar om att de bara är en siffra och hej och hå… så har jag aldrig sett detta med att bli gammal. Inte roligt någonstans.

Visst har jag åldersnoja, men på något sätt så har jag accepterat läget eftersom alternativen vore än värre (;-).  En liten tillställning för familjen vill jag ha, det skulle vara mysigt men sen får det faktiskt vara bra. Att ha hängt med 50 år i denna galna värld, det är ju i sig märkvärdigt. Så får jag se på det. (;-)

Om den lokala tidningen får skriva om mig? I helvete heller…

Annonser