Är det sårbarhet att vilja dela med sig av alla sina sidor? Av någon anledning så har jag tvekat och backat över att fortsätta som jag gjort på min blogg, att beskriva ALLA delar av mitt liv. Visst, jag är väl människa och vill ibland inte skriva om det svartaste och det som gör mest ont. Men jag har inte tvekat att dra upp även de sidor som inte varit så fördelaktiga för mig genom åren.

Sårig och bar genom min blogg och orden? Att alltid mötas av orden “det är bra” och blicken sänkt när man frågar människor över måendet, det blir i alla för mig i längden ointressant. Kanske är det detta som gör att jag faktiskt vill berätta, mer än om katter och Madonna…  trots allt…

För några år sedan så var jag inte ens medveten om vissa saker som rör min person och som idag gör att det inte känns bra att bara fokusera på mig, mig och åter mig. Det finns ingen logik eller medvetet tänkande kring detta, utan det är bara en negativ känsla som senaste tiden huserar inom mig.

2015-09-26 Maja

Majas intåg i familjen har varit positiv. Hon tillför så mycket glädje och när tröttheten och uppgivenheten slår sina klor i mig, så finns hon där hela tiden när de andra katterna är ute. Katterna är en stor del av mitt liv och de bästa vännerna.

2015-09

Detta med hur jag ser på mig själv och vem jag är försöker jag att ändra på. Just detta genom att ta tag i saker och ting och leva ett positivt liv istället för tvärtom. Min träning, kosthållningen och nykterheten är väldigt viktiga för mig när ensamheten gör sig påmind. Jag fungerar så (och det vet jag idag) att jag behöver någonting att hålla mig i, någonting att hänga upp mitt liv på när jag är ensam utan barnen omkring mig. För annars så skrumpnar jag ihop och dör, sakta men säkert i min soffa hemma.

Detta med ensamheten, det är det allra jobbigaste för mig idag… där jag inte lyckats alls att komma vidare och då håller jag mig stenhårt i motionen, kosten och det sunda liv som jag lever idag än mer.

Det blir lätt patetiskt och självömkande när jag skriver om den ofrivilliga ensamheten jag lever i sedan flera år tillbaka. Halva mitt liv så lever jag numera ensam. Visst, jag har som sagt mina älskade katter och det är jag väldigt tacksam över, men någon annan människa att krama om och hålla nära, det klarar jag inte av att träffa, även om jag ibland fäller en tår över min längtan. Detta är lite jobbigt att vara ärlig kring här på bloggen.

Det mest tragiska i det hela, det är att jag kommer fortsätta att vara ensam tills jag tar mitt sista andetag. Varför, kanske någon undrar? Jag har aldrig tagit första steget i någon relation och kommer aldrig att göra det.

För det är så att jag klarar inte av att ta första steget. Vågar inte flörta eller titta för länge i någons ögon. Det går bara inte. Ta initiativ och kallprata för att få kontakt på mer än ett vänskapligt plan klarar jag inte av. Många gånger vill jag och tankarna far och flyger, men jag kan fanimej inte ta risken att bli avvisad.

Avvisad och bortkastad, det är det som jag är allra räddast för i livet. Då låter jag hellre bli så att inte risken finns och varför jag fungerar så, det har jag försökt att få svar på i stora delar av mitt liv. Jag flyr istället och springer min väg.

Spärrarna är uppe och när jag dessutom längtar efter en man, då blir liksom urvalet mindre och rädslan för att flörta med fel person, det gör mig än mer innesluten och ja ensam. Har inga snälla tankar om mig själv om varför det blivit på det här sättet.

Skit samma förresten, ibland är det bara skönt att skriva av sig skiten.

Ont i vänster ben gör att denna ensamhetsångest dessa dagar bara kommer ut i långa promenader. Löpningen gick som förväntat även om jag tyckte att jag tagit det lugnt i flera månader. Piskrappen viner och självföraktet fylls på igen.

Nu har jag dock skaffat riktiga skor och när värken försvinner så ska jag göra ett nytt försök. Det är liksom det jag har när inte barnen är i närheten. Det handlar om överlevnad och det finns inga val för mig. Äta sunt, motionera och minska i vikt.

Åtta år har nu gått sedan jag skilde mig. Åtta år utan tillstymmelse till seriösa relationer på kärleksfronten. Rädslan att dö ensam förlamar. Men jag ser inget annat scenario idag. Hur fan kan det ha blivit så galet, detta med en sådan oförmåga att närma sig andra människor?!

Barnen finns alltid där. Det vet jag. Men den ensamhet jag pratar om är en annan. En kärleksrelation med en annan medmänniska som jag vågar att älska i djupet. Sårbar eller inte? Sårig och bar.

Annonser