Man ­ägnar halva livet åt att undra vem man är och resten av tiden åt att försöka försonas med den man blev.

Citatet kommer från en krönika av Markus Larsson. Hans bror har uttalat orden. De fastnade hos mig och som vanligt så tar jag tankarna alldeles för djupt och långt.

Jason Isbell

Larsson pratar om musik som tröstar. Berättar om en Jason Isbell (bilden) som han säger givit countrymusiken nytt syre och en vackrare själ.

Det finns någonting rofyllt över hans musik. Någonting genuint och ärligt. Även om genren inte riktigt är min, så gillar jag det jag hör. En del av hans musikkatalog finns på Spotify bland annat.

Av en tillfällighet så hittade jag en annan text som berör mig:

Du var född att älska någon
Någon som känns sann
Var finns regeln för om det är kvinna eller man
Dina känslor äger du, det är bara du som kan
Nu vänder vi allt ont till kärlek,
Ja för att vi kan

Text från Jag är fri  med Sean-Magnus som släpptes idag inför en kampanj att uppmärksamma hbtq-flyktingars situation.

Du var född att älska någon. Någon som känns sann. Var finns regeln för om det är kvinna eller man. Dina känslor äger du, det är bara du som kan.

Ja, jag är bortskämd som de säger i kampanjvideon. Lever fortfarande i ett land där jag kan vara öppen med orden och tankarna. Är född i ett land där jag får älska vem jag vill, men av olika anledningar så klarar jag inte av det. Ja, jag är bortskämd och borde skämmas om man ser på hur det ser ut för andra runtom i världen.

Är det bara jag själv som inte kan försonas med mig själv och över de känslor jag har inom mig? Som slåss emot mig själv och det jag känner? Precis som Markus Larssons bror ord om att man försöker försonas över den man är i ett halvt liv? Vore det så skulle jag ju vara klar nu, eller hur?

Sen lägger vi på oförmågan att vilja någonting, rädslan att inte duga och vara till lags och allt det där andra som tyvärr oftast är starkare än de styrkor som finns. Idag är offerkappan påtagen, men den har varit av så länge nu att den verkligen värmer trots att den är kall, klibbig och egentligen sitter helt fel.

Åldrandet skrämmer mig mer än jag vill erkänna. Sitter bara och tycker synd om mig själv och ser livet passera. Varje dag så är det på det viset och min oförmåga blir ytterligare en stor svart sten som tynger ner mig. Det ena ger det andra och bara att hålla sig kvar i den färdriktning jag nu försöker mig på, det blir en daglig kamp. Sådant motstånd och hela tiden finns bara kraften till att liksom klara dagen.

Ger mig själv ingen ro. Vet inte varför. Stångas mot mig själv. Ser och kan inget annat. Det är liksom min livsnerv att hålla på så här medan åren går och kroppen förfaller och tanken blir alltmer likgiltig. Som om jag inte är värd någonting annat.

Ja, jag vet… jag vet ju… säg ingenting. Tar av mig kappan i morgon. Jag lovar. Nu ska jag gå ut och gå igen. Kan och klarar inget annat just nu.

Annonser