Synen på alkohol

Och jag drack inte för att det var kul utan för att överleva, för att orka finnas. Och jag var inte fri.
Camilla Kuylenstierna – För många betyder rosé och öl frihet – för mig var det ett sätt att överleva Metro 150703

Sista veckorna har detta med alkoholen funnits mycket i mina tankar. När jag då hittar en debattartikeln om detta och vad Camilla Kuylenstierna skriver så är det mycket som jag känner igen och som jag idag håller med om. Men det tog mig många år att komma ifrån den där romantiserande bilden av alkoholen och att det inte var så farligt det jag sysslade med.

Hon berättar om människor i sin omgivning där hon ser signalerna. Många tiger och skäms och börjar att ljuga för sig själva med katastrofala resultat. Alkoholen finns överallt och har man minsta problem med den, då ska man vara jävligt stark för att inte dricka på ett destruktivt sätt. Överallt uppmuntras ett glas oavsett anledning. Det är så inrotat i vårt sätt att umgås med varandra och man kommer liksom inte undan denna norm av att alkoholen ofta ska finnas med.

Bild från Pixaby

För flertalet så fungerar det bara med total avhållsamhet. Att inse det är ett rent helvete många gånger och i det ligger kampen hela liv framåt bland morgonsoffor där det ska provas vin och sörplas och alla säger hur gott det är.

För en del så går det inte att bli nykter. De lurar sig själva och så slutar det alltid på samma sätt. Det kan ta många år och lider gör inte bara de själva utan de människor som finns omkring dem. Att de inte ens kan se detta, är ju ett exempel på att alkoholism är en sjukdom. En del är obotligt sjuka och klarar helt enkelt inte av att bli nyktra. Det är den bistra verkligheten och vad gör man då?

När jag funderar lite kring varför vissa klarar sig och vissa inte, så tror jag att det handlar om vilket ego man har. Hur man ser på sig själv och sin egen förmåga. Detta med att intala sig så i djupet att problemen inte finns så att det blir en ljugande sanning. De människorna klarar inte av nykterheten och dör av sitt missbruk förr eller senare. De tror inte att det är så farligt och det kan inte se vad alkoholen gör med både dem och de som finns omkring, vännerna som försvinner och hur man dricker på ett alltmer destruktivt sätt.

Det sitter alltså i egot, i den egna självbilden och den hjärna man fått. Alkoholen triggar oss olika och en del blir sjuka av den. Kronisk sjuka.

Personligheten hos vissa är så självcentrerad och total självinsikt saknas. Fått för mig att många sådana personer aldrig klarar av att bli fria från sitt missbruk oavsett vad det handlar om. De är liksom för egenkära för att kunna ta emot råd och se att de gått över gränsen för länge sedan. Då måste familj, vänner och arbetskamrater gå för sin egen självbevarelsedrift. Man kan inte hjälpa någon som inte vill bli hjälpt. Man måste ibland släppa taget helt och låta personen komma så långt ner som det bara går och ser man inte då att någonting måste göras, då tror jag faktiskt att det är kört. För som jag sa, man kan inte hjälpa någon som inte själv ser problemet oavsett. I detta vet jag vad jag talar om.

För sin egen skull som anhörig så måste man då göra ett val. För att själv överleva.

Sen har vi ju alla i gränslandet som är på en glidande skala och ju mer självinsikt och förmåga att våga/kunna ta hjälp, ju större chans till ett liv utan giftet finns då. Många av de som tillslut ser att enda chansen är total nykterhet, de finns på denna skala och de kan få ett fullgott liv även utan alkoholen.

För alkoholen är verkligen ett gift. Hade drogen kommit idag, så hade den blivit totalförbjuden. Det är min övertygelse eftersom den gör sådan stor skada bland så många människor.

För mig har bilden länge varit förlåtande. Min familj och stora delar av släkten har varit hårt drabbade. Många har förkortat sina liv och supandet har orsakat mycket lidande och död. Sådant som jag inte velat sett och när jag själv inte insåg att mitt eget drickande inte var normalt, då var det flera år av förnekelse och insikt hos mig. Jag orkade inte se och försökte intala mig själv att det inte var så farligt även om det kostade mig en massa saker i privatlivet. Nu körde jag inte allt i botten men tillräckligt mycket för att det skulle förorsaka permanent skada i vissa relationer.

Ändå så försöker tankarna fortfarande lura mig. Fatta, vilket gift detta är och vad det gör med oss människor. Nu är det bara i tankarna, men det är tillräckligt jobbigt ändå att mota skiten bort och göra det som är bra för mig. Det tar så på krafterna och det kan väl låta konstigt men glöm då inte att detta är en sjukdom som är kronisk. Alkoholism är en sjukdom som alltid finns där. Det går att hålla den i schack och leva nyktert, men tankarna finns där. I perioder för mig och för alltid.

Jag är alkoholist. Idag nykter alkoholist. Nu ska jag försöka förklara någonting som är väldigt svårt att förklara. Jag tror att andra alkoholister kan förstå och de som är i gränslandet av att vara det. För mig är det väldigt svårt att definiera mig själv som alkoholist. Det känns som ett nederlag och är skämmigt att säga det om sig själv.

Jag vet, det är många som är som jag men ändå så känns ordet så definitivt och som en stämpel. Det är ju så, men det är svårt att riktigt vilja erkänna fulla innebörden av vad en alkoholist är för mig. Jag vill inte att det ska vara skämmigt och därför så skriver jag om detta öppet igen. Har väl fel definition om vad en alkoholist är. Ser min farsa i det ordet och som honom kan jag bara inte identifiera mig. Det ligger nog i min syn på honom och hur han har varit i sitt missbruk, vilket jag har väldigt svårt att själv definiera mig med.

Jag måste utmana mig själv och det jag faktiskt har i tankarna, även om det är tankar på att dricka igen och ta återfall. Tankar också om att jag inte kan definiera mig enligt de normer som finns. De gamla lögnaktiga tankarna finns där och då speciellt starkt de sista två veckorna. För mig är då öppenhet och att prata om det bäst, även om jag egentligen inte vill erkänna min svaghet att återigen ha dessa tankar. För det är så jag känner det, även om jag med intellektet vet att det är precis tvärtom. Det är en styrka att vara öppen om att man är alkoholist.

Att bara inse detta plågar mig fortfarande. Missbruket ligger där och lurar och jag vet att skulle jag dricka igen, då är det inte för att jag vill vara social eller bara ta ett glas. Då handlar det om andra saker. Det vet jag ju, men ändå så försöker tankarna ibland att lura mig. Så kommer det att vara hela mitt liv. Det vet jag ju. Vet inte om det är detta som ger mig sådan ångest den sista tiden.

De inre striderna tar jag numera och jag faller inte till föga. Det går liksom inte att göra det. Då har jag förlorat mig själv. Det gör mig ångestriden just för allvaret i det hela. Men jag tar som sagt var kampen nu sedan snart 1 1/2 år och det är nolltolerans som gäller.

För många är kanske allt detta bara en massa dravel. Tycker själv det faktiskt men ändå så fortsätter jag att skriva om det. För mig är det viktigt att jag skriver av mig och också publicerar det öppet. För det hjälper mig också med kraften att fortsätta på det sätt jag nu gjort under så lång tid. Men ingen ska säga att det är lätt, för det är jävligt påfrestande ibland med vissa tankar och av någon anledning så har de två sista veckorna varit tunga i mitt liv.