Det här vädret är inte bra för mig. Skyller ifrån mig, jag vet, men det far och flyger inom mig. Ångestriden och jag kan inte ens sätta ord på det. Verktygen används flitigt numera men häromdagen brakade jag igenom ordentligt gällande kosten. Solen och värmen är ibland en bra kombo för mig att missleda tankarna. Längtar ju i långa perioder efter den här årstiden och nu när värmen uteblir och solen inte finns där… …då blir det jobbigt i min värld.

Varken kan eller vill skriva detaljerat om mörkret som kämpar om min uppmärksamhet. Det kan bli självuppfyllande där orden då blir sanna och riktiga. Det positiva måste letas fram och ta platsen i mitt sinne. Inre oro, sjukdomar och det negativa kan inte vinna ett år till.

Känner mig som en partikelaccelerator där allt krockar med allt och kampen för att hålla sig kvar i tunneln utan att förintas är det enda som gäller. Allt slår emot och det handlar mest om att värja sig. Inte utvecklas eller försöka förändra någonting. Så känns det och även om jag inte vet att det är sanningen, känns det så lite för ofta för att det ska vara ok.

Allt jag planerar och vill med det sunda inom mig orsakar strider och ångest. En del av mig ser bara hindren och får ångest över allt som jag sätter datum på, medan en andra del vill köra på just för att tiden går och jag inte blir yngre. Chanserna måste tas och den här inre konflikten tar så mycket energi av mig och sen när jag gör allt för att inte visa hur jag egentligen mår, så blir det vissa dagar ohållbart.

Sätta datum bygger berg inom mig. Får sådan ångest över planering och att göra saker med andra. Vill bara gömma mig och slippa utsätta mig för bedömning oavsett vad det gäller. Vill komma undan och inte visa mig. Det här förbannande projektet som jag nu försöker mig på, det gör inte saken bättre… planerade resor och interaktion med sådant jag flytt tidigare. Till och med en ny katt till hushållet skapar stark oro inom mig.

Hur patetiskt låter det inte när jag säger att jag inte kan slappna av och vara där jag är nu. Skörda frukterna över det som faktiskt gått bra? Jag som messat i alla år om just det, är själv inte alls på det planet känns det som. Hur jävla patetiskt är inte det?

Kommer aldrig sluta att kämpa. Eller så är det just detta som jag ska göra? Fast då tar mörkret över mig, åtminstone en tid. Det vet jag. Grubblar mycket på vart detta tänkande kommer ifrån? Detta negativa och det mörker som hela tiden vill dominera mig. Känslan av att göra mig själv illa. Fast samtidigt så går jag tillbaka till det jag känner igen och på något galet sätt är trygg i, även om jag mår dåligt av det och att det gör mig sämre på alla sätt. Det gör mig svagare och tillslut så dör jag en död som inte är “naturlig”. Det vet jag ju och dessa ständiga konflikter i mig, att inte bete mig som grannen ovanför eller de förtappade jag ser på bussen, de är både bra och oerhört jobbiga för mig.

Jag vet, man är inte förtappad, men jag måste resonera så för att hålla alkoholen och det den gör med oss människor på avstånd från mig…

Vill gömma mig. Vill inte mer. Bort och förbi. Hur förklarar man för sina barn hur man mår utan att vara oärlig? Det är svårt, så svårt att spela hela tiden ett spel som inte är jag. Samtidigt som ärligheten gör dem oroliga och då främst äldsta tjejen. Det vet jag ju. Då lirkar jag och håller käften på mig istället.

Vet inte vad jag ska göra av allting faktiskt och den känslan är otäck. Otäck eftersom jag vet att det är bara JAG som kan förändra saker och ting. Som alltid.