Satt på bussen på väg mot två teamdagar. Återigen skulle vi till Gimo herrgård, där vi var förra året. Bussen var kall och jag satte mig längst bak. Tyvärr har jag inte förstått vikten av att vara varmt klädd. Har alltid känt mig varmblodig och inte tyckt mig behöva varma kläder oavsett, det går ju liksom bra ändå…

Tills igår…

Bussen var kall. Svinkall. Efter ungefär halva resan fick jag lite konstig värk i de nedre regionerna. Ville gå på muggen men kunde hålla mig tills vi kom fram. Kände också en alltmer konstig värk i vänster sida av buken.

Skyndade mig av när vi kom fram och gick på toa. Men det kom knappt något när jag försökte. Värken tilltog och jag blev orolig och rädd. Vår chef var dessutom försenad och jag vankade av och an. Drack två glas vatten och arbetskamraterna såg på mig att någonting var fel.

Tillslut kom chefen. Jag berättade som det var. Sprang på muggen flera gånger och värken bara tilltog. Fick illamåendekänslor dessutom. Visste ett tag inte riktigt vad jag skulle göra men jag fick mitt kort till hotellrummet. Kanske skulle lite vila hjälpa?

När jag väl hade kommit till rummet fick jag så ont att jag inte stod ut mer. Visste inte vad jag skulle ta vägen. Jag tvingade i mig vatten, men kunde fortfarande inte kissa trots att jag var kissnödig. Värken på vänster sida var skitjobbig och jag ringde vår personalansvarige och bad om hjälp att få ta mig till akuten. Det gjorde så ont då.

Arbetskamrat E körde mig och när jag stod och väntade på henne utanför hotellet var smärtan outhärdlig. Jag ville dessutom gå på muggen hela tiden. Vi satte oss i bilen och hon satte på högsta värme i stolen.

I ungefär 10 minuter där jag vred mig i bilen och inte kunde tänka klart förstod jag inte hur jag skulle klara av den här bilresan. Funderade på att hur ska jag stå ut i ca en timme i bilen?! Då som sagt ungefär efter 10 minuter släppte smärtan i vänster sida. Har man en kraftig smärta under en tid då man inte riktigt vet vart man ska ta vägen och det sedan släpper så känns ju “normal”-läget som om man kommit till himmelriket!

Först trodde jag att det bara var en tillfällig paus. Men det där akutonda kom aldrig tillbaka och fortfarande, 20 timmar senare har det inte kommit tillbaka. Så vi satt i bilen och diskuterade vad jag skulle göra. I början pratade vi om att jag ändå måste åka till vårdcentralen i Storvreta så de får titta på mig. Detta är ju inte normalt och någonting är ju fel. Men ju längre bilresan gick, ju bättre mådde jag gällande den biten och då gjorde vi som så, att vi åkte hem till mig och drack varm te för att se om det skulle komma tillbaka. Vill inte åka till sjukhus om jag verkligen inte behöver. Sådan är jag.

Stunden med arbetskamrat E hos mig var fin. Vi pratade om djupa saker och jag fick inte tillbaka det där akuta och onda under den 1 1/2 timme som hon var hos mig. Detta med att jag ville besöka toan, det fanns kvar och efter en stund hemma kunde jag äntligen kissa ordentligt. Det var en befrielse och förhoppningsvis så åkte “gruset” ut då.?

Fortfarande igår kväll ville jag gå på muggen hela tiden, även om det inte var lika intensivt. Den där akuta värken kom aldrig tillbaka, vilket jag tackar för. Det var så obehagligt och jag trodde verkligen att nu kommer de att få operera mig. Tankarna for överallt och jag kände mig så liten och rädd där ett tag.

Natten var stökigare än vanligt, men det kunde jag ta även om jag nu på morgonen är trött och inte vågar mig iväg till den andra dagen av personaldagarna. Håller mig i värmen och tänker inte utsätta mig för kyla på ett tag nu. Igår låg jag med extratröja och filt på mig under hela kvällen. Drack flera koppar med varm te för att förebygga.

Vad kan det ha varit detta? Jag tror ju att det var någon mildare variant av ett njurstensanfall, men att det triggas igång av kyla? Sen har jag ju sedan några år haft problem med prostatan och att jag i perioder känner mig kissnödig hela tiden, dock inte på det här sättet och med den här intensiteten.

Tidigare har jag kunnat hålla mig och styra kissandet till en viss del, men igår var det så starkt och obehagligt att det inte gick. Det sved inte heller och jag har inte ont när jag idag trycker på min vänstra sida.

Ibland blir det inte som man tänkt sig… inget Gimo och inga personaldagar för mig. Oavsett vad jag hade tyckt om det så blir ju känslan nu efteråt att kylan i bussen triggade igång det här “anfallet” som sen försvann efter ett tag.

Idag tar jag det lugnt. Håller det här positiva i sig idag så kommer jag att jobba i morgon, men känner jag tendenser till någonting, då är jag hemma veckan ut. Så får det bli.