I natt for tankarna så där jobbigt igen. Kunde omöjligt somna och det är bara erkänna att jag fortfarande på ett egoistiskt sätt tycker synd om mig själv. När jag blir medveten om det i tanken, då får jag ångest. Så där höll det på…
Ifrågasätta allt som skett i positiv riktning de senaste åren och alla de där verktygen jag tidigare lyckats använda mig av bara försvann bort. Ältade och längtade efter tvåsamhet. En själsfrände, någon att dela allt med. Samtidigt som jag inte har vad som krävs för att klara av relationer. Känner mig så instängd i mina egna tankar och oförmågan att komma vidare.
Mycket från förr seglade upp. Tankar på sveken och hur jag liksom hela tiden bara flytt från allt. Aldrig tillåtit någon att komma för nära. Då straffar jag ur mig relationen och exemplen är många på det genom åren. Då behöver det inte handla om kärlek utan många gånger är det för djup och nära vänskap som också gått åt helvete för att jag inte klarar av när det börjar bränna till lite.
Vet inte vart jag ska ta vägen med allt detta. I natt kändes det helt kört och det svarta vill bara göra destruktiva saker. Det som jag tidigare alltid gjorde med alkohol för att slippa känna. När den tanken kommer vet jag att den vägen är stängd. Det gör liksom saker och ting nästan värre, när jag inte riktigt orkar hålla upp måendet på ett bra sätt. En sak håller jag mig krampaktigt fast vid och det är att jag aldrig kommer att gå hand i hand med alkoholen igen. Hur dåligt och hur mycket ångest jag än har över livet, så är det bara en väg rakt ner i helvetet. Rakt ner i källaren, allra längst ner och i det kolsvarta. Det vet jag.
Det enda som jag har att ta till numera är att distrahera mig med promenader. Frågan är ju hur länge det räcker? Väntar på lite mer värme för att ta steget till att löpa, men kanske måste jag försöka redan nu för att liksom komma vidare?
Ofrivillig ensamhet är inte att leka med. Många tror ju att det bara är att ta kontakt med vänner och bekanta. Det må så våra, men jag klarar liksom inte av att visa upp denna sida av mig inför de jag känner. Ingen faktiskt som det ser ut idag. Då går jag inåt och hur bra är det på sikt? Sen har jag också känslan av att många tycker att jag får det jag förtjänar när jag mår på det här sättet. Kanske ett hjärnspöke till viss del, men jag vet ju vad vissa säger om mig. De flesta kan jag med intellektet slå bort, men inte alla. Någon iskall robot är jag inte.
Det tar ju inte bara på psyket detta. Kroppen gillar inte att jag ältar och håller på. Det vet jag ju. Kroppen vill ha rörelse och motion. Inga kilon lämnar mig längre. Detta är INTE min trivselvikt som någon sa! Den är fortfarande 20 kilo bort! Då är vi där igen, tankarna som aldrig vill ge mig ro…ekorrhjulet som snurrar och känslan av moment 22…
1997 brakade jag samman totalt. Nu har jag hållit på i 18 år att älta. Så är känslan många gånger. Samtidigt som jag vet att jag gick i 31 år och svalde utan att känna ett dugg… sen är det ju faktiskt så att jag också bara varit helt nykter i drygt 13 månader… 2009 tog jag beslutet visserligen, men några så kallade återfall blev det innan jag i början på april 2014 helt gav upp giftet och den falska trösten. Så det är dessa 13 månader som jag på riktigt och verkligen i djupet vågat och klarat av att möta det som gör ont utan att döva.. (Ja, jag försöker vara snäll emot mig själv, även om det är jävligt svårt vissa dagar)
jerryolsson.se 