Vet inte vad det är, men helt plötsligt i förmiddags började ena knät att ömma. Vänster knä värker som sjuttsingen. Första misstanken var gikt och självklart så kan detta även sätta sig i ett knä.. (;-( Men det känns ju märkligt att det nu ska komma dit, när det alltid tidigare handlat om stortålederna… men, vem vet?

Eller så är det en krämpa. Yngre blir ingen. Börjar krämporna komma nu? Vi får väl se om det släpper eller om det är någonting tillfälligt. Och nej, det handlar inte om överansträngning…

Folk får säga vad dom vill, men åldrandet är en skräck. Vet mycket väl att det bara är att tugga i sig faktum. Allt handlar om att lindra. Ibland hjälper inte ens en bra kost och motion, utan det kan lika gärna handla om genetiska grejor som kommer oavsett. Visst, det går att skjuta upp saker och ting, beroende på sitt leverne, men tillslut så kommer krämporna.

Ingen kommer undan och det är väl den enda rättvisan vi har i denna märkliga värld. Att vi alla åldras och byter skal så småningom. Nytt liv, nya och gamla relationer i andra förpackningar så att säga. Ingen lever för evigt i ett och samma liv, med samma relationer och livsmönster.

Intellektet vet allt. Allt och åter allt. Leva här och nu, inte tänka på detta osv osv… men när egentiden (så förbannat fint ord istället för ofrivillig ensamhet) dominerar alltmer, så fastnar faktiskt en del tankar, trots att distraktionerna är många. Ibland för trött för en film eller att lyssna på musik. Tyvärr så är koncentrationen för att läsa borta igen… (;-(

Man ska inte ångra, man ska inte ha skuldkänslor och man ska inte ha dåligt samvete. Det är mycket man inte ska! Varken vill eller kan säga känslan kring en massa saker, men spytröttheten att man inte kan säga saker vid sitt rätta namn, utan att få en massa felaktiga epitet kastat på sig, det får ångestparamentern att slå i topp vid vissa tillfällen! Ångestritt i sådant tempo att det ibland är svårt att hålla balansen…

Spytrött var ordet.