Idag så hände någonting som skrämde mig en del. Fick som ett begränsat synfält under en stund och såg liksom allt så begränsat. Såg inte människorna omkring mig och jag liksom bara gick framåt, utan att kunna se någon på sidorna. Det var som om någonting begränsade mitt seende under en stund. Det var väldigt obehagligt och kändes som någon form av tunnelseende.

Till saken hör att jag sedan länge bär på en inre stress. Omedvetet till mesta del och kanske är det också så att jag inte vill kännas vid den. Men i höstas hände någonting med mig gällande jobbet och den stress som där ibland uppstår. Tog hand om en annan tjänst i flera månader och skulle samtidigt klara av min egen och efter det har det liksom aldrig gått tillbaka såsom det en gång varit, även om vi nu har en medarbetare på plats. Det känns som om det svällt och är så mycket att ta hand om hela tiden…

Vill ju vara den duktiga som klarar av mina arbetsuppgifter och som ingen ska kunna gnälla på att han inte sköter sitt jobb. Tre olösta saker samtidigt idag på jobbet fick mig dessutom att tappa all form av prioritet och kanske var det detta som utlöste den här känslan?

Det släppte efter en stund, men nog far tankarna inom mig vad sjuttsingen detta var för någonting. Sen så fortsatte jag i samma tempo för att slippa känna efter för mycket. Det är alltid någonting med herr Olsson. Alltid och jag är så spytrött på mig själv emellanåt. Orkar liksom inte med att det ska vara någonting jämt och ständigt som inte är bra.

Inbillning, eller? Jag vet faktiskt inte men jag känner mig ibland väldigt ofokuserad (kan inte läsa böcker igen) och inkapslad på något konstigt vis och kanske är det därför mitt blodtryck var så högt senast, trots att jag äter två mediciner emot det. De blev så oroliga att jag nästa vecka ska dit igen för att mätas i 24 timmar. Vet inte riktigt hur det funkar, men jag får väl någon manick på mig under dessa timmar.

Vet inte riktigt hur jag ska komma tillrätta med detta eftersom jag ibland kan känna att allt är ok och lite mer än så. Det är så märkligt att kroppen försöker säga mig någonting och att jag ändå är så pass avstängd och inte mottaglig för vad det är. Jag borde ju veta bättre och bara den tanken gör att jag blir än mer stressad…

Det är fan att det aldrig kan få vara bra. En längre period.