Två dagar av kamp. Har ju så svårt att numera skriva om mitt mående när det inte är bra. Vet egentligen inte varför, men jag känner mig så patetisk och tjatig. Någonting inom mig skaver och så kanske det alltid kommer att vara. Hur kul är det att skriva om negativa saker år ut och år in?

Vet ju själv vad jag tycker om stagnering och upprepanden hos andra. Det är inte roligt när man fastnar och allt bara snurrar kring den egna personen och då alltså speciellt i negativa tankar. Fast jag jobbar ju hårt med detta hos mig själv, att vara snäll emot mig själv och kunna se att det tar tid att vända… Tänk om det tar nästan hela ens liv och när man känner inre frid, så är man så pass gammal att kroppen inte orkar mer… tänk om…

Bär fortfarande på stor ilska. Försöker få ut den genom mina tankar och genom mitt gående sedan drygt en månad. Inte genom andra människor. Det vet jag bara slår tillbaka på mig själv. Tyvärr så är det en del bitterhet inblandad i det hela. Inte mot andra människor, utan mot mig själv. Min rädsla och min oförmåga att våga och ta initiativ, att sumpa saker och ting osv osv… Jag kan gå och längta hur mycket som helst efter en partner, men gör jag ingenting själv och vågar, då fortsätter denna ensamhet.

Raderar och stryker ord om min längtan. Vet egentligen inte varför längre. Vem sjuttsingen bryr sig om den? Det är ju alltså fortfarande mina egna tvivel och tankar att våga vara mig själv fullt ut. Fortfarande efter så många år. Tänk att skämmas inför sig själv. Inte ens våga stå helt upp för det grundläggande och basala.

Två dagar av kamp. Inre kamp. Många gamla tankemönster återkommer ibland med full kraft. Det tar så mycket på mig, men jag vill inte visa någon. Vill inte uppfattas negativt och som om jag inte utvecklas i en positiv riktning. Då blir jag tyst.

Skulle jag skriva om allt som jag känner inom mig, så skulle människor missuppfatta mig. Så jag låter bli och bär på tankarna själv. Ibland blir jag väldigt nere genom den vetskapen att jag inte har någon att prata med detta om. Ensam är inte starkt, även om jag gör allt för att intala mig det när detta kommer upp inom mig. Samtidigt så är jag spytrött på terapeuter och den vägen. Jag vet inte jag…

Vissa dagar så går allt bra. Intalar mig själv att jag överdriver och ömkar när jag inte är ok i tanken. Det är ingenting att få ur sig så att säga, vem fan bryr sig? Svälj lite till, så blir det bra… …men då kommer dessa dagar obönhörligen då jag känner mig så låg och så svart. Nästan självhat.

Bara genom att skriva allt detta, så känner jag själv hur jag skulle uppfatta mig själv om jag läste detta. Ungefär som om han får väl ge sig nu, se det bra som faktiskt har hänt och sluta att ömka och gräv mer i sådant som ändå inte går att förändra. Då pratar jag inte om människor eller relationer utan mer om det djupa, det som sitter inom mig, den jag är och det jag bär med mig oavsett. Det gör bara ont…

Idag är jag kompledig från jobbet. Ska först till läkaren själv och sen ska jag följa med sonen till tandläkaren. När allt detta är klart, så är det så kort tid kvar av arbetsdagen, så jag känner att åka in till jobbet för det är ingen idé. En sak ska jag göra i alla fall, om jag nått ett av mina mål och det är att unna mig något gott. Gott inom LCHF-kosten förstås…

Men inte kan jag slappna av och njuta av nuet. Trots att jag tjatat om det så många gånger…